Måndag morgon
Det tog sin tid, men nu är han där han hör hemma. Välkommen hem Jörgen Pettersson
Häromdagen presenterade MFF sin nya tränarkonstellation. Rikard Norling får helt logiskt hjälp med defensiven av en av Sveriges bästa och klokaste defensiva spelare under 2000-talet, Daniel Andersson, som trappar ner på spelarkarriären. Det känns klokt. Pontus Jansson och Filip Helander är fantastiska talanger och Daniel och MFF sänder ut signaler som bör få de unga grabbarna att se framtiden an med stor tillförsikt!
Mer överraskande men kanske ännu mer glädjande är att Jörgen Pettersson äntligen tillhör MFF igen. Jörgen och vi har längtat! Den förlorade sonen är himma igen efter många år och det känns som om vi har fått in en ytterst klok fotbollshjärna att styra upp vår i år rätt tama offensiv. Jörgen började som en renodlad målskytt, men fick under karriären flera olika offensiva roller och har, om han klarar det rent pedagogiskt, en enorm kunskapskälla att ösa ur.
Jag minns när Jörgen slog igenom. Plötsligt dök det upp en lite satt, rödhårig tonåring på plan i ett rätt desillusionerat MFF och gjorde mål som fick oss trogna supportrar att dra jämförelser med dåtidens bäste anfallare Van Basten! Lätt överdrivet kanske, men Jörgens touch och självklarhet i straffområdet samtidigt som Sverige fortfarande hävdade sig internationellt på både klubblags- och landslagsnivå fick oss att ta i.
Det finns en skröna om Jörgens första träning i MFF. Vill minnas att Jens Fjellström berättade att det plötsligt dök upp en småtjock tonåring med AC/DC-t-shirt och knallröd hockeyfrissa och presenterades för förvånade MFF-proffs. Men den lille hårdrockaren vann snabbt respekt och blev inom ett par år vår bäste forward under 1990-talet.
Men en sanslös förmåga att suga in bollen till fötterna och med ett telepatiskt sinne för var målet var beläget skapade Jörgen konst på Stadion och gav oss hopp om en ny storhetstid för vår insomnade storklubb. Tyvärr kunde vi inte behålla vår guldklimp och Jörgen lämnade oss för MFF-klubben Borussia Mönchengladbach 1996, året innan en mängd andra MFF-talanger exploderade och hade vi haft vår JP kvar 1997 hade MFF haft sjutton SM-guld idag och Jörgen ett. Tyvärr blev det inte så, men Jörgen blev inte bortglömd och hans kärlek till MFF besvarades under alla år i exil.
Jörgens MFF-sejour var fantastisk, men det finns ett mål som sticker ut. Även om det var i en förlustmatch där vi tvingades se IFK Göteborg fira guldet på Stadion kan man inte bortse från konstverket. Jörgen som stod med ryggen mot mål ett par meter in i straffområdet fick en ganska jobbigt hård pass i knähöjd. Med Magnus ”Ölme” Johansson tätt i ryggen väljer Jörgen att med känslig fot toucha bollen så att den lyfts i en perfekt båge över Ölme som fortfarande stirrar tomt mot mittplan när Jörgen vänder runt och med nästa touch lobbar över en maktlös Thomas Ravelli. Jag har sett oerhört mycket fotboll, men jag har aldrig sett ett svårare och vackrare mål live. Ren konst!
Sen följde en lång utlandskarriär som till viss del stördes av skador, men Jörgen visade sin klass i såväl Bundesliga som i landslaget. Till slut återvände han till Skåne, men till mångas besvikelse (kanske även till Jörgens) så hamnade han i Landskrona BoIS i stället för MFF.
Nu är dock vår påg tillbaka och det är så spännande att se vad denna exceptionellt fina fotbollsspelare kan föra vidare till våra offensiva spelare. Det tog sin tid, men nu är han där han hör hemma. Välkommen hem Jörgen Pettersson!
