Måndag Morgon: Kärleken är blind?
Ingen är skyldig till dess att motsatsen är bevisad och det kan mycket väl vara så att Luis Suarez är en helt oskyldig helyllekille, men jag hade känt mig lite smutsig om jag hade stöttat honom helhjärtat samt avfärdat Evra som en ”lying bastard” och det sedan hade visat sig att Suarez verkligen varit rasistisk. Det finns ju även en hel del exempel på där skuldfrågan är bevisad och klar, men där man ändå försöker rättfärdiga det för att det handlar om en kille i ”vår” klubb och vi är en ”familj”
Måndag morgon – Kärleken är blind?
Att älska ett fotbollslag är i grund och botten något sunt och nyttigt enligt mig. Man ingår i en gemenskap, man lär sig hantera motgångar och man får (om man inte håller på IFK Malmö) även njuta av segerns sötma med jämna mellanrum.
Men ibland får jag en obehaglig känsla av att man även får med något annat på köpet. En acceptans och ibland även ren blindhet för saker som man själv i ett privat sammanhang aldrig hade tyckt varit OK. Jag menar inte svordomar, vredesutbrott eller användande av pyroteknik (den debatten kan vi redan), utan rasistiska påhopp, fusk, kriminalitet och andra oegentligheter i och runt klubben.
I Premier League har vi den senaste säsongen sett några intressanta exempel med bl a John Terry och Luis Suarez i huvudrollerna. De båda stjärnorna har på mer eller mindre klara grunder anklagats för rasistiska påhopp på motspelare och i åtminstone Suarez fall står ord mot ord. Jag har ingen som helst uppfattning i skuldfrågan i något av fallen och jag har inte läst FA:s rapporter, men jag blir lite nyfiken på de reaktioner som dessa fall får inom klubbarna. Såväl i omklädningsrummet som på läktaren och som jag skall beröra i det vanliga samtalet hemma.
Jag och min son följer Liverpool vid sidan av MFF, jag på ett mer avslappnat vis då dagens LFC är som ljum mellanmjölk jämfört med mitt LFC från det ljuva 80-talet, medan sonen har samma passion och engagemang för Merseysideklubben som för MFF.
Tillika är båda min nu vuxne son och jag övertygade antirasister. Vi har samma tro på att vi alla, oavsett hudfärg, ursprung eller religion, har samma okränkbara värde. Men, vår reaktion gällande Luis Suarez skilde sig markant.
Jag, som inte är lika känslomässigt engagerad intog en avvaktande hållning, Evra i Manchester United som kom med anklagelsen har genom åren knappast varit ”Mr Fair Play” och detsamma kan väl sägas om Suarez. Ingen av herrarna är direkt moralens fanbärare om man säger så. Min son ansåg dock direkt ryggradsreflexmässigt att Evra ljög och och att Suarez var oskyldig! Case closed!
Detta visade sig inte alls vara en unik uppfattning, utan hela klubben slöt upp bakom Suarez. Träningar genomfördes efter Suarez avstängning där samtliga spelare spelade i Uruguayanfallarens tröja och The Kop hyllade honom unisont varje match.
Liknande stöd fick John Terry av Chelseas supportrar och andra exempel tidigare visar samma fenomen.
Ingen är skyldig till dess att motsatsen är bevisad och det kan mycket väl vara så att Luis Suarez är en helt oskyldig helyllekille, men jag hade känt mig lite smutsig om jag hade stöttat honom helhjärtat samt avfärdat Evra som en ”lying bastard” och det sedan hade visat sig att Suarez verkligen varit rasistisk. Det finns ju även en hel del exempel på där skuldfrågan är bevisad och klar, men där man ändå försöker rättfärdiga det för att det handlar om en kille i ”vår” klubb och vi är en ”familj” Märkligt och omoraliskt i mina ögon.
Fenomenet är universellt och jag har reagerat på det förut, men det har liksom krupit närmare den här vintern och jag ställer mig frågan hur jag och mina vänner på Stadion hade reagerat om en MFF-spelare hade hamnat i samma blåsväder. Jag vill tro att jag hade intagit samma avvaktande hållning, men är jag säker? Jag vet inte.
Låt oss hoppas att det aldrig händer, men jag känner en hel del supportrar som anser att man lägger av sig sin PK-mantel innan man äntrar läktaren och att vi alla, tränare, spelare, styrelse, huliganer, medgångssupportrar, motgångssupportrar, vänsterextremister, högerextremister, kepsagubbar, barnfamiljer, Möllanhipsters och lantisar är en enda MFF-familj som ska hålla ihop. Alltid oavsett. Jag är skeptisk. Jag tror det viktigaste är att klubbarna har en oerhört tydlig värdegrund. Står man bakom klubben står man bakom dess värderingar. Bryter man mot dessa sviker man klubbens ideal. Man sviker familjen. Detta minskar acceptansen för rasism och andra oegentligheter på plan, läktaren och i styrelserummen.
Men alldeles oavsett detta kommer nog kärleken till klubbarna och dess spelare alltid att vara enögd i vissa fall blind.
