Måndag morgon: Imponerande MFF och gemytliga Örjans Vall
"Det visade sig att mina farhågor direkt kom på skam. Det var män mot pojkar. Det var lekstuga. Det var ideliga löpningar mot undansparkar."
Det händer då och då att jag sätter klockan på tidigt och skriver mina måndagskrönikor samma dag som de ska publiceras. I dag är ingen sådan dag. Det är söndag sen eftermiddag (eller tidig kväll om ni så vill) och min bil har precis tagit mig hem till Varberg efter utflykten till Halmstad och Örjans Vall.
Solen skiner alltjämt. Den gjorde så även under matchen. Det har varit en sådan där perfekt sommardag som man tänker att det alltid ska vara: Klarblå himmel, en stilla bris, solen i ansiktet och lite lagom svettigt varmt. Himlen är alltjämt klarblå, solen skiner mig alltjämt i ansiktet och jag sitter på min lilla träveranda. Bredvid mig har jag dagens enda öl för att fira segern – en Charta 77s Punköl från Strömsholms bryggeri.
Och jag är både glad och imponerad av mitt lag. Av vårt lag.
Efter 0-2 mot Gefle och hemska, men rättvisa, 0-4 mot Swansea var det med lägre förhoppningar än vanligt jag tog mig till matchen mot HBK. Att MFF nästan alltid har lätt för hallänningarna, hemma men framför allt borta, kunde inte lugna mina nerver. Jag var helt enkelt osäker på hur truppen, spelarna och ledarna, hade hanterat det ideliga resandet och de tunga förlusterna.
Det visade sig att mina farhågor direkt kom på skam. Det var män mot pojkar. Det var lekstuga. Det var ideliga löpningar mot undansparkar. Det var ännu mer lekstuga. Det var toppen mot botten, och det syntes från minut 1 till minut 95 vilket lag som har chansen på guldet och vilket lag som kommer att få en jobbig höst.
Halmstad BK. Jag hoppas de klarar sig kvar. Inte bara för att det var min fars lag (sånt är viktigare än man kan tro) eller för att det är min geografiskt sett närmaste match. Inte heller för att det är ett klassiskt lag (jodå) eller för att MFF nästan på förhand kan räkna in en trepoängare på Örjans Vall.
Utan också för att det alltid är lika trevligt att komma till lagets hemmaarena, som ligger vackrast i Sverige där bredvid Nissan som flyter långsamt förbi. Där är människorna som arbetar aldrig otrevliga, korven smakar nästan alltid korv som den ska smaka; det är himmelriket för alla som hänger upp banderoller med orden ”Mot den moderna fotbollen”.
För mer omodernt går det nästan inte att bli. Och det är charmigt. Framför allt en sådan här vacker söndageftermiddag som i dag (läs: I går). Efteråt på väg mot bilarna går vi himmelsblått klädda förbi korvvagnar där försäljarna ropar ”Grattis Malmö, extra god korv” och de äldre Halmstadborna skakar på sina skalliga huvuden och säger att ”MFF är verkligen bra, de var trevliga att se”.
Det finns en respekt som är intagande. Det är långt ifrån allt hat man allt som oftast möter som supporter. Det är som det ska vara, som det bör vara. Det är omodernt, och jag hoppas, om än att jag förstår att HBK:s supportrar är av motsatt åsikt, att de inte moderniserar på ett bra tag.
Min öl var drickbar. Solen skiner fortfarande. Min sambo undrar om vi ska äta. Om vi sen kan ta en cykeltur ner på stan. Sommaren fortsätter. Det gör även toppstriden för Malmö FF:s del. Detta tack vare en imponerande insats på söndagseftermiddagen. Det kan, faktiskt, inte bli bättre än så här.
***
Stort grattis, Supras Malmö: 10 år!
