Måndag morgon: Att sakna en VD
"Det har varit ett hårt jobb inbillar jag mig. Att dra åt svångremmen och spara här och där men samtidigt satsa sig lagom mycket ur krisen är en balansgång som inte är alldeles enkel."
Fredagen den 28 januari 2011 kallade Malmö FF till presskonferens. Siffrorna för säsongen 2010 visade så rött att även de mest pessimistiskt lagda blev slagna till backen: 32,8 miljoner hade föreningen gått back. VD Pelle Svensson avgick med omedelbar verkan, och även om beslutet också togs av hälsoskäl var det inte tal om annat än att han kapitalt (!) hade misslyckats på sin post.
En dryg vecka senare meddelades det att Per Nilsson blev interims-VD för att den första juli samma år bli permanent. Redan från början gavs intrycket av en torr kamrer som visste betydligt mer om ekonomi än om fotboll. Detta erkände han själv, och med tanke på den finansiella kris som MFF befann sig i var vi nog många som inte brydde oss nämnvärt om vår nya VD kunde skillnaden mellan diamant och offside-fälla.
Tack vare ett ekonomiskt (om än inte sportsligt) lyckat Europa League-spel visade MFF:s ekonomi svarta siffror när 2011 summerades. Visserligen bara med tre miljoner, men det var ändå på väg åt rätt håll. Att det fortfarande var orostider stod emellertid klart. Per Nilsson fick jobba vidare. Han gjorde det utan att göra så mycket väsen av sig. Sällan uttalade han sig vid den här tiden i pressen om annat än det han främst var satt att sköta: Att få ekonomin på fötter.
På hösten 2012 ändrades detta så smått. Dels förklarade han att det var obligatorisk bussning som gällde till derbyt på Olympia. Beslutet drogs snart tillbaka efter massiv kritik och för första gången fick Per Nilsson uppleva himmelsblå ilska riktad mot sig själv. I samma veva hade han några dagar av bengaldiskuterande i pressen, som nog inte gjorde många klokare. Efter detta drog han sig tillbaka till sin kammare igen och fortsatte med det han var bäst lämpad för. För säsongen visades det ånyo röda siffror: 13,9 miljoner.
Inga miljoner från Europa League, men väl en försäljning av Mathias Ranégie bidrog till att göra minussiffrorna lägre än vad som annars hade varit fallet. Rutschbanan var alltså alltjämt hal. MFF mådde inte bra ekonomiskt. Kostymen var för stor och Stadion, som var tänkt att redan från början bidra till att vi skulle dra ifrån de andra allsvenska klubbarna rejält, kostade mer än den smakade. På våren hade klubben utökat sitt ägande av Stadion till 75 procent, något som sänkte hyreskostnaden med många miljoner årligen.
Under 2013 visade Per Nilsson att han kunde annat än ekonomi. Hans arbete med Miiko- och tårtgate var klokt, liksom hur han fick Per Ågren och Rikard Norling att dra åt tillräckligt samma håll för att det skulle bli gynnsamt på planen. Under senhösten och vintern har han också varit involverad i jakten på ny tränare och ny sportchef och suttit på podiet vid presskonferenser vad det känns som närmast dagligen. Att han vuxit ut till att vara mer än en till synes torr kamrer var uppenbart för alla. Hans närvaro ingav förtroende och att han för bara några år sedan sa att hans kunskaper om fotboll är tämligen ringa var det ingen som längre tänkte på.
Häromdagen berättade Per Nilsson att han avgår som VD. Detta kom inte oväntat alls, signalerna har funnits och ibland även uttalats. Till Fotbollskanalen berättar han att klubben kommer att göra ett plus för året 2013, om än svagt. Bidragande orsak är förstås det framgångsrika året som slutade med ett guld och fick folk att i det närmaste vallfärda till Stadion. En större anledning gissar jag är att Per Nilsson nu efter snart tre år fått ordning på det så kallade torpet.
Det har nog varit ett hårt jobb. Att dra åt svångremmen och spara här och där men samtidigt satsa sig lagom mycket ur krisen är en balansgång som inte är alldeles enkel. För det hade inte gått att helt och hållet vända på slantarna och låta A-laget ha några tuffare år framför sig; då hade publiksiffrorna dalat liksom inkomsterna. Inte heller hade det fungerat att gå ”all in” och chansa; då hade det kunnat sluta så illa att vi helst inte ska tänka på det.
Att laget under de här tre åren har kommit fyra, trea och etta är egentligen remarkabelt. Och, ska det väl tilläggas, lyckosamt för oss är att de andra allsvenska klubbarna inte gjort det starkare och heller inte har några tigerekonomier att tala om.
Det har varit ett enastående arbete i vilket fall. Per Nilssons insats kanske inte ger samma euforikänslor som vad spelarna lockar fram när de spelar glimrande fotboll, men i mångt och mycket har hans insatser varit minst lika viktiga. Ja, om inte viktigare till och med. Det hade snart kunnat gå utför ordentligt med en mindre kunnig VD; nu visar det i stället uppåt. Det tog tre år.
Han eller hon som ska förvalta, och vidareutveckla, detta har höga förväntningar på sig. Att fortsätta arbetet med att å ena sidan spara och å andra sidan satsa tar jag för givet måste vara målet. För detta krävs det någon som vet vad han gör, orkar ta kampen men också är lyhörd för hur en verksamhet fungerar även om personen själv, liksom Per, mer påminner om en torr kamrer.
Tills vi vet vem det blir vill jag rikta ett stort tack till Per Nilsson. Han har ingett förtroende från första början; han har visat att det fanns fog för detta. Vi är många som ska vara tacksamma för vad han har gjort. Vi är många som är tacksamma. Jag hade gärna sett att han hade blivit kvar på sin post länge till.
