Måndag morgon: Allt borde vara frid och fröjd
"Det är mycket hög svansföring. Det är många som bröstar upp sig. Ingen har rätt utom den egna grupperingen."
Det finns en splittring i familjen Malmö FF som inte gagnar någon, utom våra motståndare och ovänner. Egentligen borde allt vara frid och fröjd. MFF leder serien om alla lag hade spelat lika många matcher. MFF presterar så kallad fin fotboll. MFF har spelare som många allsvenska klubbar hade kunnat sälja sin klubbstuga för att få ha i sitt eget lag. MFF borde alltså vara en förening i harmoni.
Men det är som att det aldrig riktigt får vara lugn och ro.
Håkan Jeppsson pratade i Sydsvenskan om att Allsvenskan har imageproblem. Att för mycket har hänt de senaste åren, vilket riskerar att skrämma bort delar av publiken, något som ger kassören färre pengar att räkna. Han syntes trött och uppgiven och medgav att han inte hade något recept för hur det ska vända.
Detta har fått en del att surna till och tycka att ordförande Jeppsson inte ska snacka skit. Helst ska han avgå.
Samtidigt bränns det av och till av bengaler som får andra supportrar att tycka att brännarna är småbarn som inte har på en arena att göra. De ska också avgå. Dessa i sin tur menar att utan dem skulle stämningen dö och MFF skulle komma att spela inför tysta, om än inte tomma, läktare.
Det är mycket hög svansföring. Det är många som bröstar upp sig. Ingen har rätt utom den egna grupperingen.
Vad är det som har hänt? Varför har det blivit så här polariserat? Hur kommer vi vidare så att alla strävar efter samma mål igen, utan de slitningar som nu finns? Jag vet inte. Den som har svaret får gärna berätta.
Jag vet inte heller vems fel det är, att det har blivit en splittring. Och det finns ingen som helst anledning att peka finger åt någon; alltför många fingrar har redan pekats från både supportergrupperingar och svensk fotboll och klubbar. Men jag tror dessvärre att Håkan Jeppsson har rätt i att det finns stor risk för att många supportrar kommer att välja att stanna hemma i fortsättningen. Jag kan bara gå till mig själv.
Det vore att överdriva om jag påstår att mina dagar fylls av diskussioner med människor som ifrågasätter mitt fotbollsintresse. En sport som i deras ögon är besudlad av huliganer, dödsfall och avbrutna matcher på grund av bengalbränning. Men diskussionerna dyker upp titt som tätt, och det vore att förenkla verkligheten genom att alltid se dessa personer som icke insatta eller till och med korkade.
Jag är trött på att försvara människor jag inte känner, och som väl i ärlighetens namn inte kräver att bli försvarade heller. Jag är trött på att förklara att bengaler inte har något med huliganism att göra. Jag är dödstrött på frågorna som nästan aldrig handlar om resultat eller mitt lags spel. Det dränerar mig på energi. Får mig att hellre prata fotvårdsproblem eller varför John Alvbåge borde sluta att använda twitter.
Det har inte gått så långt att jag funderar på att sluta åka till Malmö för att se på fotboll. Inte heller att sluta se vissa matcher på teve, eller läsa om mitt lag. Men uppenbarligen finns det tendenser som gör att en del med mig har börjat känna att en del av glädjen försvinner och att det inte bara är kul och passionerat med sporten fotboll. Några har till och med deklarerat att de redan tappat sugen. Man kan göra sig lustig över dem eller kalla dem för marginalsupportrar, men återigen tror jag att man då förenklar verkligheten.
I kväll är det match. HBK hemma och jag kommer att vara nervös inför, förhoppningsvis glad efteråt. Det är samma som jag alltid känner när det är match, då lägger sig den här tröttheten och jag går bara helt och hållet in i supporter-rollen.
Jag önskar att så många som möjligt tar sig till Stadion och hejar fram laget. Mot seger, att tillsammans vråla, applådera, viska, äta popcorn eller hur man nu vill uttrycka sig. Detta är en livspassion. Jag har svårt att se ett liv utan Malmö FF. Många, många tycker som jag. En del sitter, andra står, några håller till i loger. Vi måste vara rädda om den samhörigheten. Den kan vi inte ta för given. Jag vet, det låter som en mening av Thomas Di Leva, men vi behöver varandra.
Motsatsen vill jag inte ens tänka på.
***
Som tur är tycks glädjen och samhörigheten inom laget vara på topp. Som alltid vill jag påstå. Ett tecken på det är den här lilla filmen. Underbart!
