Måndag morgon: En spelares blotta närvaro
"Det var när han kom in som besvikelsen från första halvlek vändes till optimism, både på läktarna och (viktigast) på planen. Hans blotta närvaro höjde alla."
Det var ju som upplagt för en repris av den där dagen för nästan på dagen 12 år sen, den 17 juni 2003. Efter en tids skadefrånvaro äntrade Peter Ijeh, då älskad och beundrad, planen i den andra halvleken hemma mot HBK. Som hade tagit ledningen med 1-0 vilket de också gått till paus med.
Efteråt skrev jag en krönika som hade den för en fotbollssida rätt bisarra rubriken ”Sagostund med Magnus Johansson”. Den handlade om elaka drakar och goda krafter, och förutom att det så här i backspegeln känns minsta sagt konstigt att benämna den Ijeh som en god kraft, så var texten ett pekoral.
Men så var den också skriven bara timmarna efter hemkomsten från Malmö Stadion, där Ijehs inhopp fått ett Stadion att koka och sen koka på nytt när han gjorde 1-1 och fullkomligt explodera när Niklas Skoog satte 2-1. Känslorna i texten får nog ursäktas av stunden tänker jag.
Det var dessutom en vacker sommarkväll.
Ni förstår vart jag vill komma?
När Guillermo Molins stod vid sidlinjen för att bytas in i minut 46 var det som att åka tillbaka i tiden. Till den där kvällen, och nu liksom då var det upplagt för att en hjältesaga skulle skrivas efteråt. Gårdagens spel i den första halvleken var så långt ifrån godkänt man kan komma, in kommer den populäraste av dem alla efter en nästan ett år lång skadefrånvaro. Det hade varit riktigt bra stämning innan, nu blev den fantastisk.
Vi vädrade morgonluft och när det efter inte alltför lång tid stod 1-1 efter ett Eikrem-klassmål var det närmast förutbestämt att det också skulle komma ett segermål. Så blev det nu inte. Och det syntes väldigt tydligt att Guillermo Molins har varit borta så länge som han har varit, något han också slog fast efteråt, och han bidrog i ärlighetens namn inte till jättemycket på planen.
Men ändå. Det var när han kom in som besvikelsen från första halvlek vändes till optimism, både på läktarna och (viktigast) på planen. Hans blotta närvaro höjde alla. Det gav oss en poäng. Efter hur det såg ut sista 45 borde det ha varit tre.
Fast viktigast av allt är att han just är tillbaka. Symbolvärdet i det är oerhört. Under uppehållet kommer vi att tänka att Guille för varje dag kommer ett steg närmare den spelare han var innan den där olycksaliga kvällen i Belgrad i fjor. Han är nästan som ett nyförvärv, ett nyförvärv som vi vet kommer att leverera.
Sju poäng är sju poäng och det är bara att gratulera IFK Göteborg till en strålande vårsäsong. MFF har inte alls kommit upp i samma konsekvens som göteborgarna. Där de spelat stabilt, om än inte alltid glimrande, och tagit 1-0-segrarna, så har vi varvat lysande med närmast katastrofalt. Att vi ligger sju poäng efter är sett i det sammanhanget inte konstigt.
I pausen i går satt jag och funderade över innehållet till den här krönikan. Det fanns tankar på att bara skriva ”Suck” och lämna resten blankt. Eller skriva av mig all ilska och besvikelse över vad som just hade skådats. Guillermo Molins räddade min kväll, han räddade mångas kväll. Samt den här texten.
Just det gör att jag går in i sommaruppehållet med en dos besvikelse, men jag tänker att sju poäng ändå bara är sju poäng. Vi ligger bara fyra, men det är ändå endast tre lag ovanför oss i tabellen. Guillermo Molins gav mig optimismen tillbaka.
Och har han vägrat att ge upp efter sina två svåra skador, utan bara sett möjligheterna; vem är jag då att redan nu ge upp den här säsongen?