Måndag morgon: Verbal inkontinens?
"Diskussionerna sköts internt och läckorna är lyckligtvis tilltäppta, så den som lever får se. Vem som sitter på podiet endera dagen tillsammans med Daniel Andersson."
Tre dagar kvar till julafton och gud vet hur många dygn tills vi, Malmö FF, får en ny tränare. Det hade här alltså kunnat vara på sin på plats att skriva en sådan där "vad jag önskar mig av tomten-artikel", men det känns rätt passé eftersom nätet och media just nu fylls av sådana.
Jag nöjer mig med att konstatera att i övermorgon är en klassisk dag för MFF att presentera nyförvärv, även om jag inte kan minnas att just en tränare den dagen anlänt till oss. Men vem vet...
I vilket fall är jag av åsikten att det är bättre att det tar tid och blir bra än att det tas fram ett namn bara för att. Vi såg tidigt i år också hur det ena spelarnyförvärvet efter det andra satte sig på podiet tillsammans med Daniel Andersson medan den församlade presskåren och alla supportrar inte förstod något. Hur MFF lyckades gömma Jo Inge, Yoshi och Eikrem är en gåta.
Därför blir jag gärna överraskad den här gången också. Vi kan spekulera, och det är roligt, och vi kan tro eller hoppas, men i slutändan kan det bli en person som inte alls har förekommit i några förhandstips. Och eftersom min tillit till den sportsliga ledningen med Kapten Andersson i spetsen är större än stor, så avvaktar jag och tänker att det här kommer att bli fint till slut.
Den sportsliga säsongen slutade som bekant inte alls särskilt fint däremot. Men medan vi rätt lätt skakar av oss 0-8 mot Real Madrid på bortaplan (det är ändå bara en match och vi fick några hundra miljoner för att spela den), finns det andra klubbar som skakar av helt andra orsaker. Vi vet av egen erfarenhet vad de går igenom, och det är inget att avundas. Medan vi grät som hastigast efter en storförlust samtidigt som vi går hela vägen till banken, finns det inte mycket annat än riktiga tårar för en annan blåvit förening.
Om jag njuter av det? Jag skulle ljuga om jag sa att det inte infinner sig en viss glädje i att se hur våra värsta antagonister sköts av en del till synes inkompetenta personer. Precis som de hade gjort vid det omvända. Precis som de gjorde för snart två veckor sen efter vår stjärnsmäll på Santiago Bernabeu.
Men det var ju nu inte om Göteborg detta skulle handla.
Det var ju detta med en ny tränare, och där finns som bekant inte mycket att delge oss. Diskussionerna sköts internt och läckorna är lyckligtvis tilltäppta, så den som lever får se. Vem som sitter på podiet endera dagen tillsammans med Daniel Andersson. Vem som ska leda Sveriges mest framgångs(rika) förening, mot nya titlar och succéer.
Jag har nu ägnat rätt många ord om något som jag inte vet något om. En del skulle kalla det för verbal inkontinens; jag är en av dem. Men det är måndag, ännu en i raden av krönikor ska skrivas och publiceras, och har ni kommit så här långt i texten undrar ni säkert varför jag inte bara slutar.
Så jag gör väl det då. Men först, ändå, några stilla och fromma förhoppningar inför 2016:
* Vi vinner Svenska Cupen
* Vi tar oss till Europa League
* Vi vinner Allsvenskan
* Guillermo Molins kommer tillbaka i fullt skick
* Magnus Wolff Eikrem blir den playmaker vi vill ha
* Markus Rosenberg fortsätter att vara kung, och Guille också
* Anton Tinnerholm blir årets spelare enligt redaktionen och får en kalender av Himmelriket
* Den nye tränaren tar oss tillbaka till spelet vi hade 2010 samtidigt som han klarar av ett cyniskt Europaspel vid behov. Alltså en kombination av Roland Nilsson, Pep Clotet Ruiz och Åge Hareide. Fy fanken vilket lag: Det svettas i pannan på mig vid blotta tanken.
Det tycker jag inte är för stora förhoppningar att ha. Vi är ändå Malmö FF.
Och nu lovar jag, texten är slut. Strax, bara först: En riktigt God Jul till oss alla. Må våra drömmar besannas.