Måndag morgon: Vikten av det första målet
"Men endast 2 av 6 matcher har alltså slutat med seger efter att laget släppt in första målet. Bevis nog för att det är bäst att göra första i stället för att släppa in det första."
Vad har Norrköping hemma, Sundsvall hemma, Helsingborg borta, Hammarby borta, Kalmar såväl hemma som borta gemensamt? Svar: Allsvenska matcher den här säsongen där MFF släppt in första målet.
Resultatraden i dessa matcher är 2 segrar, 2 oavgjorda och 2 förluster.
Jag skrev i införrapporten till gårdagens match att inställning är allt om det ska bli seger. För de individuella kvaliteterna finns ju där, det kan till och med en blind se. Men om inte alla kämpar tillsammans, framför om inte om alla ger mer till laget än promenadfotboll, då blir det tufft att vinna. Oavsett vilka namn som står på ryggarna.
Vi har sett det några gånger i år. Förstahalvlekar som varit sömnpiller. Matcher som tycks ha tagits med viss lättja fram till att motståndarna gjort första målet. Men framför allt, starter av matcher som varit darriga som om alla spelare inte riktigt är tajmade.
Sett till resultatraden i andra stycket ovan ska vi nog alla vara glada att defensiven satts så pass bra att det ändå inte är oftare än vid sex tillfällen som vi hamnat i underlägen. Känslan har annars varit att MFF är bra på att vända matcher. Att ett tidigt baklängesmål inte alls betyder poängtapp. Men endast 2 av 6 matcher har alltså slutat med seger efter att laget släppt in första målet. Bevis nog för att det är bäst att göra första i stället för att släppa in det första. Och med en slutlig resultatrad av lika många segrar som oavgjorda som förluster, så hade vi varit ett mittenlag.
Man kan alltid vända på det och säga att i de övriga matcherna (de överväldigande majoriteten) så har MFF gjort första målet (en förlust och en oavgjord, resten segrar). Man kan också titta tillbaka på 2015 då vi släppte in första målet i nio matcher. Och inte vann en enda! Så visst, efter 20 spelade omgångar har det blivit bättre.
Men samtidigt, samma sjuka som i fjor verkar kvarstå. Då fick vi runt laget känslan av att de på planen egentligen var så mycket bättre än vad resultaten visade. Onödiga förluster, onödiga mål bakåt, tveksam inställning – ibland var det som om alltför många tänkte på roligare matcher framåt i tiden eller trodde att andra skulle lösa problemen under matchens gång. Som sagt, det känns igen.
Handlar det om motivation? Om att spelarna har tankarna på annat håll (landslagsuttagningar, silly-fönster som stänger, nästa veckas stormatch hemma mot…)? Brister det i ledarstaben? Är spelarna inte bättre?
Svar på dessa frågor tas tacksamt emot. Dagarna som gått sen i torsdags och den oerhört nesliga och tunga förlusten mot Landskrona har varit fyllda av försök till analyser och ilske-utbrott och hån och förklaringar. Fast ännu har ingen kunnat sätta fingret på hur det kommer sig att ett fotbollslag med så många framgångsrika och duktiga fotbollsspelare kunde förlora mot ett annat fotbollslag med inte alls samma meriter och pengar. Inte mer än att det var ett lätt lojt stjärnlag som trodde sig kunna besegra ett frenetiskt kämpande division ett-lag utan större ansträngning. Och trots ett tidigt baklängesmål, och ett till och ytterligare ett, fick inte Malmö FF utdelning på samma sätt som man hyfsat fått i Allsvenskan vid samma scenarion.
Fast kanske är det så enkelt att shit happens ibland. Kanske är det bara så att vi människor inte är maskiner där de bäst utvecklade alltid är bäst. Och det är väl därför som fotbollen är så fascinerande och får så kolossalt många människor att vecka ut och vecka in följa lag och ligor världen om – att de små emellanåt kan rubba de stora. Tyvärr drabbade det oss i torsdags. Men som Daniel Andersson sa någon dag efteråt, solen gick upp även i morse.
Och nog är det så enkelt, i Malmö FF:s fall om inte annat, att det är bäst att göra första målet om man vill vinna matcher. Som igår, mot Sundsvall.
***
Inte jättevackert, inte jätteunderhållande, men vi vann, det var oerhört stabilt, det var en match på bortaplan, och framför allt - vi leder serien. Det är nånstans huvudsaken i slutändan. Champions League två år i rad var verkligen fantastiskt på alla sätt och vis, och jag skulle givetvis inte vilja ha det ogjort.
Samtidigt har vårt deltagande där skapat förväntningar på MFF och en självbild som gör en del av oss supportrar närmast kränkta när vi inte vinner varje match med 4-0, när vi släpper till målchanser, när en motståndarspelare lurar skjortan av en himmelsblå spelare. Det blir väl gnälligt emellanåt. Och jag vidhåller, den som primärt vill bli underhållen ska nog ta och syssla med något annat än att heja på ett fotbollslag.
