Måndag morgon: Kaos
Å ena sidan glädje över segrar. Å andra sidan skador som oroar. Å det tredje en ikon som snart ska sluta. Man vet inte hur man ska må.
Det har varit en vecka av uppgångar och dalar så man inte hinner inte ens må. En fotbollssupporters liv brukar visserligen se ut så, eller rättare: kan se ut så; är man helsingborgare är det, undantaget resultatet mot Sundsvall förra veckan, främst dalar som gäller.
Ett nagelbitande utan dess like mot Elfsborg renderade till slut i en makalös eufori efter att Erdal Rakip gjort 1-0 på övertid. Det var så mycket glädje i bilen hem att de rapporterade skadorna på Karí och Eikrem inte kom ikapp mig förrän dagen därpå. Men jag tänkte, mot HIF ska vi klara oss utan dem ändå. Bara de är tillbaka snart så.
Så kom beskedet att Markus Rosenberg gör sin sista säsong 2017. Visserligen lämnade han en liten lucka, om MFF tar sig vidare från Europa-kval och kroppen känns fräsch. Vi får leva på hoppet.
För en framtid utan Markus Rosenberg känns både sorglig och mycket, mycket märklig. Han är så mycket Malmö FF idag att det inte finns någon given arvtagare. Lite som med Daniel Andersson de sista säsongerna; man visste att slutet förr eller senare skulle komma men man ville inte se det. Han var Malmö FF då. Nu är det Super-Mackan.
Och så gårdagens match. På pappret en enkel match trots att det är derby. Som någon skrev på Twitter, förlorar vi mot det laget (HIF) och den startelvan, så svimmar jag.
Fast det finns inga enkla tre poäng, vilket vi sett tidigare i år med all icke önskvärd tydlighet.
Det började också så bra. 1-0 av Anders Christiansen och jag spetsade lite in mig på en monumental utlösning á la 2003, då vi vann med 5-0. Bergodalbanan var på toppen, och man borde förstås ha lärt sig vid det här laget att bergodalbanor alltid åker neråt förr eller senare. Det är en grundregel att lycka inte varar för evigt. Men kanske trodde jag inte att det skulle bli fullt så hemskt och vidrigt som igår.
Markus Rosenberg skadad. Ut. Ovisst hur länge han blir borta.
Anders Christiansen i matchens sista spark skadad. Ut. Ovisst hur länge han blir borta.
Andra halvlek ska börja. Rasmus Bengtsson kommer inte till spel. Skadad. Ovisst hur länge han blir borta.
Med redan Karí Àrnason och Magnus Wolff Eikrem borta så var därmed fem av lagets absolut mest bärande spelare borta. Ovisst hur länge. Jag hatar ovissheten.
Det var som att de 11 som nu var på planen också hatade ovissheten, förstod allvaret, det prekära läget – alla ledare borta från planen och nu var det de här som skulle ro den här matchen i hamn. Det blev stundom rörigt, och defensivt farligt, innan de 11 tog tag i det och fattade att de är bättre än HIF:s 11. Det blev rätt många nervösa minuter innan den djupa dalen lämnades för en bergstopp med två namn: Seger och Mattias Svanberg.
Seger med 2-0 och ett ryck från AIK samt förbi IFK Norrköping (känner ni pressen, Norrköping, känner ni pressen?). Viktigast av allt. Men nästan lika viktigt med tanke på skadelistan, det utmärkta inhoppet från 17-årige Svanberg som dessutom fick bli den stora derbyhjälten genom att sätta 2-0 i matchens sista sekunder. Inte bara gläds jag med honom – hur många minuters sömn fick han i natt? – jag hoppas också att han har all den kvaliteten i sig även till helgen.
För nästa lördag möter vi Häcken. Det kan bli ett sargat lag tränare Kuhn tar ut. Undersökningar ska göras i morgon och de närmaste dagarna på de skadade spelarna. Jag kan bara se det som ren bonus om någon av de fem toppspelarna kan delat.
Då kan man gräva ner sig. Eller så kan man gilla läget. Det förstnämnda hjälper ju knappast. Det sistnämnda känns som ett sådant mantra som någon hobbypsykolog har med i böcker, och som jag djupt och innerligt ogillar. Men sanningen ligger där ändå. På lördag mot Häcken är det upp till andra att ta större plats, att visa att de ingår i Malmö FF:s trupp inte på grund av att de är utfyllnad utan för att de är bra.
Givetvis är det svårt, om än inte omöjligt i en enskild match, att ersätta Rosenberg, AC och de andra, men nu så här på hösten är det inget skönspel ändå som gäller. Nu är det bara poängen som räknas, endast guldet som ska hem. Det får se ut hur som helst på planen.
Det har varit en resa mellan djupa dalar och höga toppar och det på bara tre dagar. Glädje över vinster, sorg och oro över skador. Det blir kaos. Jag vet inte hur jag ska må. Hur jag mår. Sällan har det stämt bättre med uttrycket ”å ena sidan, å andra sidan”.
Det är bara att bita ihop. Ta en match i taget. Något guld är inte kört som några kanske vill göra gällande.
Och sedan ber jag om att Markus, Rasmus, Magnus, Anders och Karí inte får domar som säger ”svår skada, borta länge”. Det vore hemskt för laget och föreningen Malmö FF. Det vore tragiskt för dem.
