Måndag morgon: Det finns få utrymmen till misstag, men om om händer så...
"Jag hoppas och jag tror att lördagens insats blir en väckarklocka hos alla inblandade till matchen om två dagar. Så dåliga rakt igenom som alla 14 inklusive tränarstaben var då, det kan väl inte gå att vara igen."
Jag har sovit på saken. En nattflygning från New York mellan fredag och lördag utan sömn och en hel dag hemma utan att vila, och med en avslutande fotbollsmatch som slutade 0-3, så var det bara sömn som gällde. Två dagar senare är snömoset i huvudet nu någorlunda borta. Men besvikelsen… nej, den sitter fast som ett tuggummi under skosulan.
Man kan hävda att MFF hade många tongivande spelare borta, men med ett helt ordinarie försvar inklusive målvakt och med ett mittfält där Adu och Lewicki fanns precis som den evige framtidsmannen Erdal Rakip och den peruanske landslagsmittfältaren Yotun, samt på topp den inköpte Jeremejeff bredvid anfallsexperimentet Eikrem; så jävla illa ser det fortfarande inte ut på papperet tycker jag.
Det har lagts mycket pengar på att ha en bred trupp. Att spelare ska finnas att fylla på med. Dessa har nu i ett antal matcher fått chansen. Och i rättvisans namn gjort det bra, mot Häcken och Norrköping. Jag vägrar se att kvaliteten var det bristande i måndags. Ja, den inneboende kvaliteten på spelarna vill säga. Men kvaliteten på vad de presterade tillsammans var desto sämre.
Så jag kommer till samma slutsats som många andra, att efter två urladdningar på bortaplan mot lag där MFF haft pressen på sig att vinna, så kom ett monumentalt mentalt bakslag när det var ett mittenlag på andra sidan planen. Guldfrossa? Nej, jag tror inte det. Mer då att alltför många redan börjat planera in hur kommande onsdags guldfirande skulle se ut. Efter matchen mot Falkenberg, där guldet skulle ha bärgats.
Nu blir det nog inte så.
Eller, det kan förstås bli så ändå. Om vi vinner mot Falkenberg. Om Norrköping förlorar mot Elfsborg borta samma kväll. Om AIK förlorar i kväll mot IFK Göteborg. Kanske inga på förhand märkliga om, men ändå för många om för att jag skulle boka in Hipp senare på onsdagskvällen om jag vore spelare i Malmö FF.
Vi får se. Annars finns det fler chanser. Till såväl lyckliga som olyckliga kvällar och resultat. Det är i vilket fall bara 13 dagar kvar av årets Allsvenskan.
Och i dag om två veckor kan ju vi vakna upp som mästare. Det bör bli så trots lördagens pinsamhet, som var högst ovärdig en förening som Malmö FF. Då kan vi stoppa 0-3 mot Östersund i en påse och märka den med ”fartgupp”.
Men i värsta fall kan det också bli så att vi om två veckor vaknar upp till måndagen den sjunde november med alla tiders jävligaste baksmälla.
Låter jag lite pessimistisk och utan tillräcklig tilltro till vårt lag? I så fall, är det så konstigt efter 0-3 på hemmaplan? Som om det skulle kunna hända tänker kanske någon född med alltför positiv syn på livet.
Inför lördagens match var det en del ”gamla i gården” som mer eller mindre försynt påpekade att MFF 1964 ledde serien med åtta poäng med tre omgångar kvar att spela (omräknat till dagens 3-poängssystem). Trots det förlorades guldet. Hur tankarna inför de tre matcherna gick för spelarna på 60-talet vet jag inte. Kanske tog de för lätt på uppgiften? Kanske hade de tagit ut guldet i förskott? Kanske, kanske, kanske. Hur som helst är det fortfarande ett misslyckande som det talas om.
Om MFF missar guldet 52 år senare skulle det bli ett lika stort bakslag, som det kommer att berättas om, som det kommer att påminnas om från andra lags supportrar, som det kommer att gnidas i sår med havssalt från oss själva.
Jag hoppas och jag tror att det inte kommer att ske. Jag hoppas och jag tror att lördagens insats blir en väckarklocka hos alla inblandade till matchen om två dagar. Så dåliga rakt igenom som alla 14 inklusive tränarstaben var då, det kan väl inte gå att vara igen. De har förhoppningsvis skämts färdigt, för skämmas ska de, alla från Johan Wiland längst bak till Alexander Jeremejeff längst fram. Och sen knyter de den där handen man pratar om, gör sitt jobb ordentligt, tänker på hur man gjorde när Häcken och Norrköping besegrades, och därefter åker de upp till Gävle och gör samma sak igen.
Det finns få utrymme för misstag nu. Väldigt få. Och det är väl ändå något som talar för Malmö FF. Konsekvent under säsongen har laget presterat bra när man spelat under press, när utrymmen för misstag inte har funnits.
Tre matcher kvar. Vi har det helt i egna händer trots allt, låt oss inte glömma det. Och om om händer, så kan vi bada i champagne på onsdag runt klockan 21.00 i den lilla västkuststaden Falkenberg. Jag vill ha ett positivt slut på den här texten; så får det bli.
