Måndag morgon: Ett skitår i mångt och mycket
"Jo, på många vis har det varit ett riktigt skitår, detta 2016, men på andra vis har det också varit ett helt fantastiskt år. Det får väl bli min sammanfattning trots allt då."
Måndagen den 19 december. Och ingenting händer. Eller rättare, nästan ingenting händer i MFF-land som annonseras utåt (med ett undantag: Grattis Magnus Wolff Eikrem till att ha blivit framröstad till Allsvenskans bästa spelare av de allsvenska spelarna!).
Det är adventskalendrar där spelares tröjor auktioneras ut. Artiklar om året som gått. Listor på vilka som varit bäst. Sammanfattningar. Ibland en titt i spåkulan vad som komma skall.
Nyförvärv och avsked däremot lyser med sin frånvaro. Alla tycks ha gått på semester. Dessutom, inga matcher spelas, inga träningar avverkas och det är ännu några veckor kvar till säsongsupptakten med den första samlingen. Klart att det är stiltje om än att det är tråkigt.
Så här sitter jag. Måndagen den 19 december och ska skriva en text som helst ska uttrycka en åsikt om sakers tillstånd. Eller i alla fall uttrycka något relaterat till oss, vi himmelsblå. Jag har brytt min hjärna i en veckas tid, men där finns inget. Det är mer tomt än vanligtvis, vilket inte säger så mycket enligt en del.
Sammanfatta året? Igen? Har inte tillräckligt många redan gjort det, håller Himmelriket inte på med det under Årets-temat?
Men okey då. Den korta versionen: 2016 var ett skitår på många sätt. Artister jag gillade och beundrade, som Prince, Olle Ljungström, Leonard Cohen och inte minst David Bowie, lämnade oss. Syrien. Facebooks och Googles algoritmer som sprider fejkade nyheter på ett sällan skådat sätt. Det fortsatt eskalerande näthatet.
Ut ur cupen mot Landskrona.
Förlust i cupfinalen mot Häcken.
Nynazister. Han som kastade en banger mot Tobias Sana och den assisterande domaren. Dådet i Nice på den franska nationaldagen.
Min största idol genom tiderna, Johan Cruyff, som gick bort. Allt krigande i någon guds namn. Pöbeln som inte ens lyckades skramla ihop pengar till en egen HIF-tröja utan försökte slita av Jordan Larssons…
Den långa versionen orkar ni inte med. Tro mig.
Det är nästan så att jag tycker synd om alla andra lags supportrar som inte kan väga upp detta annus horribilis med ett allsvenskt guld. Märk väl, nästan. För, känslan på Falkenbergs IP, i stort sett från det att Mattias Svanberg gjorde 2-0 (då förstod man) till det att jag slutligen somnade på natten många timmar senare, den känslan är så vacker och mångskiftande, och stoltheten över att vara himmelsblå alltid, att inte bara vara mästare utan mesta mästare, gå till Stadion, se Markus Rosenberg göra mål med kramp i bägge benen, åka på bortamatch, veta att Europa väntar till sommaren…
Sa jag guldet?
Jo, på många vis har det varit ett riktigt skitår, detta 2016, men på andra vis har det också varit ett helt fantastiskt år. Det får väl bli min sammanfattning trots allt då.
Men hur intressant är det för er att läsa en längre krönika om detta? Upptagna av att köpa julklappar, boka tågbiljetter till släkten, lägga in sill, göra de sista tentorna eller vad folk nu hittar på så här runt den 19 december, så finner jag ingen anledning att dra ut på detta längre än nödvändigt.
Därför avslutar jag här med att önska er alla en riktigt god jul, vare sig ni firar högtiden eller ej. Ta det lugnt med spriten, i trafiken och med er jobbiga farbror, överlev helgerna som kommer så gott det går – och snart, snart är vi inne i 2017. Vi ses.
