Måndag morgon: Ett pris värt att betala
"Då kommer bubblet tillbaka till bröstet. Den sköna känslan. Den finns ju där, liksom i bakgrunden, men den påverkar som sagt inte hela min vardag. På gott och på ont."
Nu är det en knapp vecka sedan vi såg till att behålla Lennart i Malmö. Livet rullar på: jobb gås till, böcker läses, mat inhandlas, det mejlas och rings, ett glas vin eller öl dricks lite då och då. Det har varit en högst normal vecka egentligen. Frånsett den där känslan av glädje och stolthet efter segern i Norrköping förra veckan givetvis. Då guldet blev klart och allt blev som vi hade tänkt oss redan när vi såg fram emot den här säsongen.
Samtidigt är det här med att vinna guld och vara mästare något… jag ska inte säga att man vänjer sig vid glädjen, men kanske fyller glädjen inte upp hela ens vardag på samma sätt som 2004 och 2010. Eller 2013 efter stormen i Borås.
Innan någon protesterar, jag värdesätter det här guldet skyhögt och var fullständigt överlycklig i måndags. Det är mer, jag går inte omkring med samma bubblande glädje i bröstet en vecka efter avgörandet som jag då gjorde. Och det hela har en enkel förklaring, vi har kommit dithän att vårt habitualtillstånd är att vara mästare.
Jag rycker absolut inte på axlarna åt årets guld, men överraskningens munterhet finns inte med i ekvationen. Spänningens lidande har vi heller inte behövt utstå. Det har gått som på räls (och nu pratar jag Allsvenskan och inte Europaspel) och vi kom fram till slutstationen till och med tidigare än beräknat.
Jag skulle vilja påstå att stoltheten över att få vara med om den här sanslöst framgångsrika epoken är starkare än den en vecka gamla glädjen. Efter de första glädjeutbrotten och champagnesprutningarna finns fortfarande leenden och skratten kvar, men det är inte samma intensitet och långvarighet jag minns från mer oväntade och/eller efterlängtade guld. Då: herregud vad man levde och sov MFF-guld. Under många veckor och en del månader gick jag på världens bästa drog, den som heter eufori.
I år skulle vi bara vinna, eftersom vi vann i fjor och eftersom vi hade den bredaste truppen, bästa spelarna och mest pengar att handla nytt för under sommaren om det mot förmodan skulle skita sig i början av säsongen. Vi vann, och gjorde det rejält och stabilt.
Mission accomplished. Raka ryggar, stolthet över att fortsätta vara mästare. Jag tittar på målen från i måndags med jämna mellanrum, liksom glädjescenerna efteråt. Då kommer bubblet tillbaka till bröstet. Den sköna känslan. Den finns ju där, liksom i bakgrunden, men den påverkar som sagt inte hela min vardag. På gott och på ont.
I stället, familj och bekanta som gratulerar till guldet.
I stället, de som håller på andra lag vars framgångar inte är som våra och jag ser i deras ögon både avund och förbittring.
I stället, varje dag den senaste veckan har jag burit en guld-T-shirt från olika år sedan 2004.
I stället, en förnöjsamhet att det gick som det gick, en lättnad över att det inte gick som rätt många hade hoppats på.
I stället, en stolthet i blicken och kroppsspråket.
Nu väntar ytterligare mål med den här säsongen, att slå poängrekordet samt se till att AIK:s för deras del negativa svit mot oss i Malmö förlängs med ännu ett år. Vi har själva poängrekordet sedan 16-lagsserien infördes: 67 poäng. Vi behöver alltså vinna de återstående tre matcherna för att komma upp på 69 poäng och se till att 2017 skrivs in i historieböckerna som säsongen då poängrekordet slogs och två stjärnor sattes på bröstet.
Jag tror att om chansen finns när vi möter Häcken i sista matchen, så kommer jag att stå där uppe på läktaren bakom ena målet och vara mer nervös än vanligt. 90 minuter senare och vid vinst; den glädjen skulle nästan övertrumfa förra måndagens. Nästan, lägg märke till det. För det finns trots allt inget större och roligare än att vinna allsvenska guld, bara olika grader av glädjen dagarna och veckorna efteråt. Hur van man än är, det blir aldrig tråkigt att vara en mästare.
Och om priset för att vara mästare så här ofta är att jag inte dansar mig genom det dagliga livet, utan ser på det lite från ovan i stället, då är det absolut ett pris som jag tycker det är värt att betala. Som en mästare.
