Måndag morgon: 60 förbannade mil
Vägen hem när man förlorat är inte rolig. Inte alls.
Det är långt till Kalmar. Men det går lite fortare nuförtiden, nu när E22:an inte längre sniglar sig genom småorter som Sätaröd, Tollarp och Pukavik. Och det är en väg jag känner väl. När jag träffade den stora kärleken i mitt liv, kvinnan som skulle bli min fru, bodde hon däruppe. Det blev en del farande fram och tillbaks innan hon till slut valde att flytta ner. Dessförinnan hade jag själv i alla fall umgåtts med tanken på att vara den som bytte stad. Istället för tio minuter på cykel hade det inneburit minst tre timmar i bil, enkel väg, till hemmamatcherna.
Men i alla fall: jag gillar Kalmar. En trevlig stad med trevliga, lite självironiskt tillbakalutade människor. Jag skulle nog påstå att jag har flera vänner där, och normalt sett är Kalmar FF ett av de få andra allsvenska lag jag kan fördra. Tycker nog att de förtjänar en andra- eller i alla fall tredjeplats de flesta år.
Dessutom har de ju på senare tid ofta haft den goda smaken att förlora mot oss hemma på Guldfågeln: Isaacs nick vid premiären ifjol, Bergets sena avgörande 2021 (det som faktiskt skulle visa sig bli guldmålet), 4-0-segern inför tomma läktare 2020 och den för Kalmar ännu värre överkörningen 2019, då vi efter Romarios tidiga utvisning vann med 5-0. Kuriosa från den sistnämnda matchen är att vi där lyckades bryta det årets efterhängsna missade-straffar-förbannelse. Markus Rosenberg halkade visserligen till i skottögonblicket, men det var kanske det som krävdes säsongen 2019. För bollen gick i mål ändå.
Så inför gårdagens match var det över fem år sedan vi förlorade där senast.
Om vägen upp är dryg blir hemfärden etter värre när det slutar med förlust. De kalmaritiska vännerna (”vännerna”) hör av sig via textmeddelanden. Med sammanbitna käkar försöker jag skriva lite lagom sportsliga gratulationer (jag misslyckas; bitterheten lyser igenom).
En bit in i andra igår levde hoppet. Tyckte matchbilden påminde om den i de två senaste årens 1-0-segrar: jämnt, ganska låst, få målchanser – men till sist skulle vi, som då, orka trampa lite hårdare på gaspedalen, vår tyngd och spets skulle fälla avgörandet. Hoppades jag. Så blev det inte. Med ett spel som gick i stå, ett tempo som var långsamt, ett runtrullande som var alltför försiktigt, målchanser som lös med sin frånvaro – nej, att vinna förtjänade vi inte.
I bilen hem, en av mina reskamrater: ”60 mil i bil för ett baklängesmål i 95:e. Man är fan idiot.”
Vi försöker hitta saker att trösta oss med. Som att Häcken trots ett sent mål ändå också tappar poäng. Och att det trots allt, om man nu ska släppa in mål på övertid, ändå är mindre dåligt att tappa ett kryss till förlust än en seger till kryss. Vid det senare förlorar man ju två poäng, vid det förra bara en. Och ytterligare en sak: om vi ligger bakom Elfsborg inför slutomgången spelar det faktiskt inte någon praktisk roll huruvida det är en eller två poäng som skiljer.
Ja, ni ser. Vi spenderar drygt tre timmar på E22:an med att greppa efter halmstrån.
Nu väntar en ny arbetsvecka. Söndagens händelser var inte den bästa uppladdningen inför den.
Det är mycket som behöver vässas under det stundande landslagsuppehållet. Oroväckande mycket. Men sant är i alla fall att Malmö FF fortfarande har saker och ting i egna händer.
Så upp, det är det inte läge att ge.
