Måndag morgon: Inte det minsta godkänt
"Jag är ju supporter. Med det följer ett inte helt objektivt sinnelag, inte heller att man ser vinster och förluster i gråskalor utan det är svart eller vitt. Inga mellanting, oftast inte i alla fall."
Söndag, tidig kväll. Ett drygt dygn sen förlusten mot Gif Sundsvall. Läser igen vår tränares uttalande efteråt om att MFF hade dominerat, varit det bättre laget och borde vunnit den här matchen. Och känner inte igen det riktigt. Blir mest bara provocerad av det faktiskt.
Jag är ju supporter. Med det följer ett inte helt objektivt sinnelag, inte heller att man ser vinster och förluster i gråskalor utan det är svart eller vitt. Inga mellanting, oftast inte i alla fall. Så direkt efter matchen var jag nära att säga till sambon att grillningen blir senarelagd för jag måste skriva några sanningens ord i en rasande krönika. Jag gjorde nu inte detta, jag klarade av att besinna mig. Svordomar och andra invektiv har en förmåga att åldras snabbt och lämna skribenten med en känsla av pinsamhet.
Så jag sparade mina bokstäver, sov på saken, tog en promenad till jobbet, och sitter nu här och känner att jag mår nästan exakt lika dåligt som igår. Jag blir fortfarande irriterad av det usla passningsspelet vi sett i två raka matcher. Och av att det ser så förutsägbart ut, att vi verkar så lättlästa.
Läser att många tar till det lilla ordet ”om”. Om vi inte hade missat straffen mot Häcken, om vi inte hade missat straffen mot Sundsvall, om vi bara hade satt den där chansen, om vi inte hade fått skador på Nielsen och Safari…
Ska vi i Europa bli rankingmässigt som Ajax (ordförande Anders Pålssons vision) så duger det inte att förlora matcher för att vi missar en straff. Knappast är det investerat så oerhört mycket pengar (med allsvenska mått mätt) i truppen för att det ska hänga på ett ”om” i matcherna. Våra spelare, en hel del supportrar (inklusive undertecknad) samt journalister har berättat för alla som vill lyssna att Sverige inte har sett maken till en så här fantastisk trupp i Allsvenskan. Aldrig någonsin. Men det lilla ordet ”om” ska tydligen ställa allt på ända.
Jag vet inte vad som går fel för tillfället. Är vi lättlästa? Lider vi av dåligt självförtroende? För det är väl inte så att spelarna längtar efter lördagen och festen (aka Chelsea och Besiktas) men inte riktigt orkar upp på måndag morgon efter helgen (aka mindre sexiga bortamatcher i Allsvenskan)? Oavsett, ställer jag frågan till Uwe eller Daniel eller Markus så kommer jag aldrig få ett svar som indikerar att man inte tar exempelvis en bortamatch mot GIF Sundsvall på bortaplan på fullaste allvar eller går in den med sämre inställning.
Vi utomstående får leva utan att veta och sinsemellan diskutera våra egna teorier.
Jag tänker idag lite för mycket på de rätt många usla inläggen i lördags, ballong-frisparkarna, att inte bytena gav någon som helst effekt, de individuella misstagen och att vi tydligen vägrar värva mittförsvarare som så väl behövs. Sådant man skulle vilja göra något åt när man står bredvid och bara kan titta på. Sådant man inte kan påverka alls, allra minst 24 timmar efter att matchen är slut.
Samtidigt. Jag är ju supporter som sagt. Kan inte bara lägga mig ner och dö. När jag verkligen, verkligen, verkligen anstränger mig för att se framåt så inser jag just det, att vi måste se framåt. Ny match nästa söndag.
Ska man dessutom vara krass så är Allsvenskan två omgångar gammal och förhoppningsvis kan vi till hösten se tillbaka på den här formsvackan (snälla, säg att det är en sådan och att den är kort) och flinande påpeka något om ”att vi aldrig lär oss, hur kunde vi gapa så efter bara två matcher”. Det har inte sett bra ut, men det har sett betydligt sämre ut andra år. Det är ju inte så att vi har blivit utspelade i matcherna, bara det att vi inte har spelat särskilt bra.
Och eftersom det är så populärt att dra in utländska klubbar så får vi hoppas att Uwe ser på sin jämförelse mellan MFF och Bayern München (i en intervju med Erik Niva häromveckan): Efter en minst sagt tung start på Bundesliga där tränaren Niko Kovac nog inte var många matcher från sparken, har de tyska mesta mästarna växlat upp, närmat sig Dortmund, kommit i kapp för att i lördags fullständigt krossa det tidigare ledarlaget med 5-0.
Så i Tyskland är nu alles in Ordnung, det mesta utom poängavståndet ner till tvåan i Bundesliga är sig likt. Låt oss hoppas att det blir så även för vår del.
Jag drar fram europeiska topplag i texten, och jag kan höra hur andra lags supportrar sitter och skrattar högt åt detta. Inte konstigt, jag gör det själv. Just nu känns vi långt ifrån Pålssons och Röslers jämförelser med Ajax och Bayern. Övermod och en självförtroendebubbla utan täckning lockar inte särskilt förvånande till skratt hos konkurrenter. Och vårt egna lidande desto större av samma anledning, att fallet blir så högt.
Men det är som det är. Jag hade inte velat gå in i en säsong utan hög svansföring och med något annat än guld som mål. Nu måste laget få ut det på planen, i alla fall i poäng. Det är en hyfsat viktig match som väntar mot Östersund om sex dagar.
Jag orkar egentligen inte vara en sådan där hejsan-hoppsan-nu-kämpar-vi-på-och-knyter-nävarna-bryter-ihop-och-kommer-tillbaka-supporter. Inte idag, kanske inte heller i morgon. Men jag inser att jag faktiskt inte har något val.
