Måndag morgon: Om Markus och Johan
"I ett lag bestående av många skickliga spelare som alla har sin betydelse för hur deras lag presterar så vill jag peka på Markus och Johan som våra två bärande spelare. De är kontinuitet, de är kvalitet, de är röster utanför planen som det lyssnas på."
”Markus Rosenberg, förläng!”
Jag har tweetat det några gånger den här våren, jag har pratat med vänner om det. Och jag är inte ensam om åsikten, vi är många (så många så att man kan säga mer eller mindre alla) himmelsblå som tycker exakt likadant: Markus Rosenberg är alldeles för bra för att sluta. Han har resten av livet på sig att göra annat, men just nu måste det vara väldigt roligt att spela fotboll om man heter just Markus Rosenberg och är anfallare i Malmö FF. Just nu kan det inte finnas något bättre jobb.
Jag vet förstås inte hur han resonerar. Kanske känner han alltjämt att någon gång får det ta slut. Att man ska sluta på topp, när man är som bäst. Men kanske, kanske, kanske börjar en tanke spira som viskar att livet är spännande för tillfället, och varför inte ta i alla fall ett år till. För det vi ser av honom vecka ut och vecka in är väldigt, väldigt bra. Igen såg vi hans betydelse igår, på Olympia.
En annan vi såg betydelsen av var Johan Dahlin. Normalt sett avslutar han 90 minuter match genom att knappt vara svettig; mot HIF fick han arbeta ovanligt hårt och mycket och det är inte fel att påstå att han räddade de tre poängen till MFF. Normalt sett i Allsvenskan är en av Johans stora styrkor att han kan stå mer eller mindre sysslolös 99 procent av en match för att sen vara alert när väl motståndarlaget får en chans. Ja, jag tänker bland annat på bortamatchen mot Falkenberg.
Längst fram och längst bak. Markus och Johan. Två spelare och människor som tar olika mycket plats på planen och i media, från två olika geografiska bakgrunder men som har det gemensamt att bägges hjärtan bultar för Malmö FF. Så oerhört viktiga för laget.
Bägge tycks också helt opåverkade av den yttre miljön när matcher av olika karaktär spelas. Jag minns en intervju jag gjorde med Johan för några år sen, där jag undrade hur det är att stå med ryggen mot en aggressiv bortapublik. Saker kastas in och ord slungas tillsammans med spott. Johan berättade att han triggas av det, att han bara blir bättre av det. Så när flaskorna flög in igår från HIF-klacken bakom målet så tror jag inte han brydde sig, inte på annat sätt än att han blev bara ytterligare påmind om vikten av seger.
Vad Markus tycker om de stora matcherna tror jag inte gått någon förbi; hans raka rygg blir bara än rakare. Han och Johan älskar det där.
Det är det många andra som också gör. Att ladda positiv energi inför en match mot IFK Göteborg eller Chelsea klarar alla av, att vara på topp och upprätthålla koncentrationen även när vi möter Eskilstuna och Sirius borta lyckas däremot inte alla med. Här, liksom på många andra områden, är både Markus och Johan föredömen.
I ett lag bestående av många skickliga spelare som alla har sin betydelse för hur MFF presterar så vill jag peka på Markus och Johan som våra två bärande spelare. Naturligtvis för vad de gör på planen, men lika mycket för vilka de är och vad de står för. De är kontinuitet, de är kvalitet, de är röster utanför planen som det lyssnas på.
Om ett halvår kan en av dem ha slutat och det gör ont i kroppen på mig bara jag tänker tanken. En framtid utan Markus Rosenberg kommer givetvis att bli verklighet en dag, och det är ju inte utan att man har haft tid att vänja sig vid tanken, men det hjälps inte; jag vill inte ta in det. Jag ser honom spela match, göra mål mot Helsingborg till exempel och det blir påtagligt hur stor saknaden kommer att bli.
Johan förlängde i januari och om inget oförutsett händer så spelar han i Malmö till och med 2023, det vill säga fyra och halvt år till från och med nu. Det känns bra. Riktigt så länge kan jag lova att Markus Rosenberg inte spelar fotboll i MFF; 2023 fyller han 41 år. Men ett år till, i alla fall en säsong till? Jag lever på hoppet så länge det bara är möjligt.
