Måndag morgon: En jämn Allsvenska är egentligen bra
"Finns det då inga fördelar med att Allsvenskan är så jämn och att serieledaren inte alltid är densamma? Jodå. Absolut."
Jag skrev i förra veckans måndags-krönika att Allsvenskan är ett distanslopp och att det inte är den som ligger först efter 100 och 200 meter som vinner. Jag skrev det dagen efter Malmös 0-0 borta mot Östersund, där AIK närmade sig och Djurgården också gjorde det. I kväll spelar det sistnämnda laget mot Elfsborg, och det vore väl synd att påstå att Boråslaget är favoriter till segern även om de faktiskt har hemmaplan.
Så visst, min liknelse med löpningen ska kanske ses som ett försvar om vi efter klockan 21.00 idag inte längre ligger överst i den allsvenska tabellen. Men i slutändan, när serien är avgjord och poängen delats ut och Lennart Johanssons pokal lyfts mot skyn, då spelar det ingen roll vem som låg etta i omgång 18, 21 eller ens 29.
Vi såg det i fjor där vi först i den sista omgången tog oss förbi Hammarby och spelade oss till en plats i Europa i år. Inte hade stockholmarna någon glädje då av att ha legat i en guldstrid av och till, eller högre upp i tabellen än MFF i stort sett hela säsongen.
Fast med det sagt, så kommer jag att sitta och hålla tummarna för en seger för Elfsborg. För det är roligare att ligga etta än tvåa, det är härligare att bli jagad än att jaga. Och vinner Djurgården idag så kan det dröja innan vi får säga vårt ”hej, där nere”. Bara en sån sak.
Finns det då inga fördelar med att Allsvenskan är så jämn och att serieledaren inte alltid är densamma? Jodå. Absolut. Jag kan se det även om jag helst ser att mitt Malmö FF alltid vinner, alltid leder, alltid tar hem pokalerna.
Exempel 1: Utan den jämna serien är jag tämligen säker på att intresset för Allsvenskan hade varit betydligt mindre. Jag tror det hade varit en stor uppgift även för MFF att upprätthålla intresset för hemmamatcherna om vi hade varit väldigt överlägsna. (För andra supportrars läsare: Ni får gärna byta ut MFF mot ert eget lag, detsamma gäller er.)
Exempel 2: Jag har inga större sympatier för vare sig Kalmar eller Sirius, men igår hoppades jag ändå att de skulle vinna. Eftersom de mötte lag som inte hittas alltför långt efter MFF i den allsvenska tabellen. Att följa sådana matcher, få upp lite puls, att svära när fel lag gör mål, lyfta näven i luften och må väldigt bra faktiskt när rätt lag gör målet i stället – jag skulle sakna de ingredienserna. Som nog inte hade funnits där med en ojämn Allsvenska.
Fortsättning på exempel 2: En bättre vän har Elfsborg i sitt hjärta. Eftersom jag tycker om honom hoppas jag alltid att det ska gå rätt bra för hans lag. I det fallet gör jag ett undantag för mina antipatier rörande föreningens plastmatta. Så givetvis håller jag på dem i kväll. Lägg till överfallet på Traustason och den avbrutna matchen 2011 (”det går inte att se vem som kastade”) men framför allt för att de är toppkonkurrenter i år, så är det inte svårt att hitta sympatier för Elfsborg när de ställs mot Djurgården.
Jag älskar mitt Malmö FF. Jag älskar min Allsvenskan. Jag älskar inga andra lag i serien. Och jag skulle inte få för mig att bära gult och svart eller prata västgötska idag, men ändå: Heja Elfsborg.
För trots fördelarna ovan så är jag mig själv och min förening närmast. Att det går bra för Malmö FF är huvudsaken. Det enda som betyder något i slutändan.
***
På torsdag spelar vi den första matchen av två mot bosniska Zrinjski Mostar. Vi spelar hemma på vår Stadion. Det är en oerhört viktig match, det vet ni. Jag hoppas och tror att vi gemensamt, spelare och publik, gör detta till en minnesvärd match. Men framför allt hoppas jag att vi tar med oss ett resultat till returen som känns både tryggt och säkert. Det är dags att vi håller nollan igen, och det är dags att vi gör många mål igen.
Framåt Malmö! Vi vet, vi kan.
