Måndag morgon: Inte så mycket en ballerina som en maskin
Malmö FF är en maskin som envetet tuggar i sig sina motståndare. Är detta emellertid tillräckligt?
Det är ju inte den mest sprudlande fotbollen vi får se från Malmö FF:s sida. På bortaläktaren igår på Borås Arena fanns det några som inte tyckte om vad de såg, och lät oss andra runt omkring veta det också. Kraven på vårt lag har blivit monumentalt höga, det räcker inte att vi inte låter Elfsborg knappt röra bollen, vi ska också producera mål och målchanser stup i kvarten. Och de spelare som inte håller måttet; bort med dem. Helst direkt i minut sju, men allra senast i pausen innan andra halvlek.
Malmö FF är i år mer en maskin än en vacker ballerina. Det hackar emellanåt, och hur många förstahalvlekar har vi sett i år egentligen som vi kunnat vara nöjda med spelmässigt? Men vi har lärt oss att för det mesta så orkar inte våra motståndare stå emot, de tröttnar och faller baklänges och jublar när matcherna är slut för då får de äntligen vila lite. En sådan maskin är årets MFF.
Det är inte så mycket kollektiv som individuell briljans som löser knutarna till slut. I går var det Anders Christiansen (igen) som dribblade sig förbi några elfsborgare i straffområdet ända fram till målvakten, som visserligen räddade där, men som inte stod emot returen från Guillermo Molins. Malmö-laget har en hel del spelare som tack vare sina egenskaper har förmågan att ändra matchbilder, och detta parat med den kollektiva tyngden som maler på så kommer målen förr eller senare. Oftast.
Är då detta ett problem? Nej. Inte så länge matcherna vinns. Det finns också något vackert i det här malandet, i att se hur den här maskinen emellanåt krånglar lite, hostar till, så skruvas det lite här och var, och till slut äter den upp motståndet. Det gör att man efter en första halvlek som igår inte behöver vara alltför orolig (förvisso lätt att säga i efterhand, efter en till slut säker 3-0-seger). Till slut brukar vi vinna andrahalvlekarna.
Problemet är ju då att vi har en förtvivlat massa oavgjorda matcher i år. Förlustkolumnen säger två, insläppta mål är endast 14 medan vi har hela åtta kryss på 24 matcher. Laget har inte vunnit tillräckligt ofta alltså.
Det har hetat hela året, från spelarhåll och media, att det finns så mycket mer att hämta, och vänta bara till alla bitar faller på plats… Enstaka ögonblick, eller några halvlekar (sista 45 mot Hammarby exempelvis), har vi sett hur bra det kan vara. Men annars, vi väntar fortfarande på att Malmö FF anno 2019 ska bli det där laget som inte bara dominerar matcher som igår, utan också skapar mängder med chanser. Är det därför man hör supportrar vädra sitt missnöje så länge det står 0-0 i matcherna och det bara gått knappt 10 minuter? Missnöje på grund av förväntansbesvikelse; vi har ju blivit sagda att truppen är den bästa Allsvenskan någonsin sett, och att den är byggd för både Allsvenskan och Europa.
Malmö FF har alltså inte levererat både spelmässigt och poängmässigt som många hoppas på. Och är inställningen att vi mer eller mindre ska gå rent genom serien samtidigt som stjärnspelarna ska bjuda på klackar och annat godis, så är det lätt att bli besviken. Personligen gillar jag att se den här himmelsblå maskinen komma till arenor som den i Borås och bara mala sönder IF Elfsborg. Sakta, lite i taget, men till slut är det svårt att stoppa den. Men jag förstår också om många anser att det inte räcker. Det måste man få tycka.
Om det räcker till guld vågar jag inte svara på. Och det skulle vara en missräkning, om än inte en katastrof som en del vill göra gällande, men än lever serien. Vi är tre poäng bakom Djurgården på en andraplats. En match i taget, 90 minuter åt gången. När vi mött Örebro den 2 november kan vi summera säsongen. Först då.
***
Oscar Lewicki. Matchens spelare, igen.
Bortsett från underlaget är Borås Arena alltid trevlig att besöka. Vänliga människor på det stora hela och Guliganerna är en sympatisk och hängiven supportergrupp som hänger upp banderoll med bland annat ”Plastgräs? Nej, tack”. Ni har mångas sympatier, för att inte tala om när det kommer till trakasserierna från polisen efter den så kallade läktarincidenten i matchen mot Kalmar.
Låt Jo Inge Berget slå alla straffar från och med nu.
Men du som konstant, från minut 1, skrek att Romain Gall borde bytas ut – hade det inte varit bättre om du hade sjungit fram laget som alla vi andra gjorde?
