Måndag morgon: En annan nivå
"Vi har vant oss så vid att vinna mot FCK och Besiktas att vi ser total dominans men noll mål efter en halvlek mot lag som AFC som om inte uselt så i alla fall jävligt kasst. Oro vädras, det ropas på nyförvärv och tålamodet är litet."
Vi träffar ibland Märta, Ewa och jag. Hon är en 80-årig kvinna som är intelligent, rolig och på alla sätt och vis mycket trevlig att umgås med. Hon bjöd oss på lunch förra veckan och det två timmar långa samtalet rörde sig fram och tillbaka och högt och lågt i vanlig ordning: Demokraternas primärval i USA, Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson som så många gånger förr, inlägg i skor eller inte, coronavirusets påverkan på våra kommande resor. Ingmar Bergmans hushållerska på Fårö kom också med på ett hörn.
Samt tennis. Om jag någon gång sitter i ett frågesportprogram och får en tennisfråga som jag inte kan men har alternativet att ringa en vän, då skulle jag vända mig till Märta. Ett av hennes större problem i livet just nu är att Eurosport tydligen dragit ner på sin tennisbevakning.
Fotboll och MFF är inget större intresse, men hon vet om mitt så hon håller reda på nyheter och matchresultat, och vi ägnar detta några minuter då och då. Nu, strax innan vi skulle gå med våra ratatoillefyllda magar, säger hon:
- Det går inte så bra för Malmö, de förlorade mot tyskarna. Vad har hänt?
Min mor sa ungefär detsamma när vi sågs häromsistens. Grannen Lennart likadant över ett glas vin i lördags kväll. Det går inte så bra för Malmö, vad har hänt?
Så, vad har hänt? Vi förlorade sextondelsfinalen mot Wolfsburg, som sannolikt skulle leka hem Allsvenskan, det var vad som hände.
Folk (det är ju populärt att göra sig till talesman för en hel nation av svenskar nuförtiden, så varför ska jag vara sämre) har vant sig vid att MFF numera befinner sig på en nivå där en förlust mot ett Bundesligalag inte kan ses som annat än negativt. När vi besegrade Salzburg och Prag och Celtic för några år sen hörde jag av mängder av vänner och bekanta som gratulerade till segrarna och som rättmätigt talade om bragder.
När vi kom etta i gruppen senast efter segern borta mot FCK var det ingen som skrev till mig. Ingen.
Varför? Det har blivit självklart att vi ska vara här, att Malmö FF ska befinna sig där uppe bland de europeiska lagen som visas på teve om vintrarna. När vi inte vinner mot dem, då har det gått dåligt. Då blir det några ”vad har hänt?”
Johan Dahlin var i veckan när jag intervjuade honom inne på samma spår:
- Vi har strävat hit, vi strävar ännu högre.
Aldrig vara nöjda. Vänja sig vid framgångar och hela tiden vilja längre, uppåt, framåt. Spelare och ledare, vi supportrar; vi delar de tankarna om än kanske i varierande grad. Sen når det ut till andra. Som min mor, som Märta. De har de senaste åren vant sig vid himmelsblå framgångar, att få höra matchresultat med MFF mot utom-svenska lag. De läser lokala tidningar där TT har ett reportage om MFF inför en match. Markus Rosenberg kan i sammanhanget inte nog högt värderas.
Vi ska ta det för vad det är, och vi ska inte flyga iväg. Det springer nog inga ungar i Madrids förorter och låtsas att de är Erdal Rakip och det spelas troligtvis inga spontanmatcher på gator i Belgien och Italien där tjejerna och killarna har MFF-matchtröjor på sig. Där är vi inte, och kanske kommer vi aldrig dithän. Upp dit är det en ocean av simtag och så mycket pengar investerade att jag inte kan räkna så långt.
Vi är några nivåer ner, samtidigt som vi är många nivåer upp jämfört med hur det var för bara sex-sju år sen och hur det alltjämt är för alla andra svenska fotbollslag. Det är väldigt bra bara det. Att människor som Märta, 80 år och med förståndet där det ska vara, tycker att det är negativt att Malmö FF förlorar mot ett bundesligalag mitt uppe i sin säsong är ett bevis för det. Jag älskar det.
***
Vi städade av AFC Eskilstuna hur lätt som helst i går i cupen. Det var väntat att vi skulle dominera, men ändå en imponerande syn att se. Bortalaget, som inför matchen hade chansen att vinna gruppen vid seger mot oss, skapade inte en enda målchans. Det var fullständig kontroll från hemmalaget.
Man kan och ska kräva mål också, och inte bara dominans i bollinnehav och passningsprocent. Om vi nu är på den höga nivån som jag skriver om här ovan då ska ett lag som Eskilstuna, som föll ur Allsvenskan 2019, inte vålla oss några större problem. Och mål blev det också. Tre stycken totalt. Det var bara en tidsfråga.
Malmö-laget sög musten, lät motståndare jaga boll, skapade en del men inte mycket i första halvlek, men det var förstås bara en tidsfråga innan nollan skulle spräckas. Tålamodet lönade sig, Anders Christiansen klackade in 1-0 och sen var den lilla lust och ork som fanns kvar hos AFC-spelarna borta.
Om vi nu verkligen ska se det som ett problem, men tillåt mig att använda det ordet bara för enkelhets skull; problemet med att vi är där vi är och haft sådana Europaframgångar de senaste åren är att det tenderar infalla ett missnöje hos en del om vi inte leder alla matcher med minst ett par mål efter första 45. Vi har vant oss så vid att vinna mot FCK och Besiktas att vi ser total dominans men noll mål efter en halvlek mot lag som AFC som om inte uselt så i alla fall jävligt kasst. Oro vädras, det ropas på nyförvärv och tålamodet är litet.
Om fyra dagar, den 13 mars, har det gått exakt två månader sen Jon Dahl Tomasson ledde sin första fotbollsträning med laget. Det är ingen jättelång tid för att implementera ett nytt spelsätt. Allt kan inte vara perfekt redan, det får ta lite tid. Det kanske inte ens är hundra till den allsvenska premiären mot IFK Norrköping på bortaplan, vad vet väl jag.
Men jag vet att jag gillade det jag såg igår. Vi kan hävda att vi ska vinna med stora siffror mot ett förmodat topplag i Superettan, men vi vet från historien att det inte är lika enkelt som det kan verka. Det räcker att backa bandet ett år till tiden när vi inte ens gick vidare från vår cupgrupp. Gårdagens dominans lovar mycket.
