Måndag morgon: Något jag kan bidra med
"För egen del förlorar jag inget på detta sett till resekostnader och att jag vanligtvis trycker i mig någon burgare och kaffe för att orka, så jag ser det inte som någon större uppoffring. Detta är det lilla jag kan göra för att bidra med något."
Även om vi nog inte hört det sista från Folkhälsomyndigheten i ämnet ännu, så har vi nu ett datum: 14 juni. Då, heter det, ska Allsvenskan starta igen. Innan dess, några veckor tidigare, är förhoppningen att Svenska cupens kvartsfinaler ska kunna spelas och avgöras. Om det blir så är skrivet i stjärnorna, men så länge motsatsen inte är uttalad kan vi hoppas och se framåt i alla fall.
För inte alltför länge sen var alla (?) allsvenska klubbar överens om att seriespel utan publik var uteslutet, och vi supportrar hade inga avvikande åsikter. En match som betyder tre poäng utan inramning sågs med rätta som något vi helst undvek. Vi har väl alla sett träningsmatcher från försäsonger där publiken räknats på ena handens fingrar, och där vi tydligt hör spelare, tränare och domare i bristen på läktarsånger mer eller mindre kommentera varje enskild händelse på planen. Det vore i normala fall så fattigt att man nästan vill gråta.
Men om nu alternativen är spel utan publik eller inget spel alls väljer jag det förstnämnda alla dagar i veckan. Läget har förändrats. För någon månad sen trodde vi i allmänhet inte att det skulle bli en långdragen pandemi, utan att det till försommaren skulle vara tillbaka i normaliteten. Nu inser vi att så inte är fallet. Vi har inte en aning om när vi på nytt kan resa och umgås och kramas med folk vi inte är närstående med. Eller stå tätt på en läktare och sjunga och sprida vårt saliv när vi målvrålar.
Det kan dröja länge, länge.
Då är det bättre att matcher spelas utan publik tills vidare.
Jag kan se problemen som exempelvis Folkhälsomyndigheten upplever dem. Som de spontana glädjescenerna vid en seger när folk samlas på en pub för att se matcher tillsammans. Idag skulle egentligen MFF åkt till Göteborg för att möta det blåvita IFK. Den matchen hamnar i stället mitt i sommaren, och säg att det ena laget (helst vårt förstås) gör 1-0 i minut 91; även om föresatsen är armlängds avstånd inför matchen på puben, så gissar jag att glädjekaoset glömmer de sagda metrarna när målet faller.
Jag skulle inte kunna lova att jag kan avhålla mig från glädjeutbrott som inbegriper kompisar och okända när Guillermo Molins nickar in det sena segermålet. Det är inte svårt att se att myndigheter kan hitta problem med detta.
Å andra sidan, hur länge kan man hålla ett samhälle stängt utan att alltför mycket av det livsnödvändiga (ja, för mig och för oerhört många andra är fotboll det) dör? Kan det vara värt att utsätta oss för vissa risker om man tror att det annars kan ta år? Hur många föreningar med betald personal i form av spelare och ledare skulle ha råd?
Likt alla andra har jag inga svar. Och jag är glad att jag inte behöver bestämma över detta, som i värsta fall kan handla om liv eller död oavsett beslut.
Däremot tror jag vi med visshet kan säga att om det blir allsvenskt spel den 14 juni och framåt så lär det vara utan publik till en början. Eller om det blir med publik, kraftigt reducerad sådan. Publikintäkterna som står för en betydande del av förenings sammanlagda inkomster kommer att reduceras kraftigt eller till och med i ett värsta-scenario totalt. Matcherna kommer att visas på teve varför sponsorerna trots allt kommer att exponeras vilket gör dem villiga att betala för sina reklamplatser. Det är bra.
Hur kan jag då hjälpa till? Jag har inget årskort beroende på geografiskt avstånd, ett stort reseintresse samt ett arbete med högst oregelbundna tider. Hade jag haft det likt många som läser den här texten skulle jag redan varit med och bidragit ekonomiskt.
Jag är ingen som har lagt alltför mycket pengar i supportershoppen de senare åren. Är det något jag emellertid känner att jag kan göra så är det att jag kan handla där, via webben. Därför, för varje hemmamatch jag missar lägger jag summan motsvarande matchbiljettens kostnad på något där.
För enkelhetens skull slår jag ihop de missade matcherna till en beställning. Det kan bli en hel del t-shirts och dylikt, men å andra sidan har jag vid ett långvarigt publiktstopp många fina julklappar och födelsedagspresenter färdigköpta i så fall.
Jag inser att vinsten för MFF inte alls blir lika stor som om jag hade köpt en biljett till en fotbollsmatch mot till exempel Kalmar. Trots allt kostar en tröja att tillverkas och en del andra ska också ha betalt på vägen. Därför dubblar jag summan för vad matchbiljetten skulle kosta.
För egen del förlorar jag inget på detta sett till resekostnader och att jag vanligtvis trycker i mig någon burgare och kaffe för att orka, så jag ser det inte som någon större uppoffring. Detta är det lilla jag kan göra för att bidra med något.
Nej, jag är inte ute efter applåder. Och jag inser att alla inte har möjligheten att göra detsamma (jag inser också att det finns många som har helt andra ekonomiska resurser än undertecknad). Men trots att MFF har en gedigen kassa tack vare framgångsrikt Europaspel så tänker jag att många bäckar små kan bilda ett större vattendrag, så att när den här pandemin är borta och livet återgår till det normala och vi så småningom nästan kan förtränga vad vi fick uppleva och vi reser runt i Sverige och övriga Europa när vårt lag spelar matcher, då vill jag att vi inte ska behöva börja om lite från början med det ekonomiska.
Det är som med samhället i stort, de affärer och de restauranger som jag vill ska överleva coronan så att jag kan få glädjen att besöka dem även i framtiden vill jag stötta idag. Malmö FF är inget undantag.
