Måndag morgon: All the best
Om Jon Dahl Tomasson, om Daniel Andersson, om att göra rätt.
Varberg. Jag blir glad om Jon Dahl Tomasson är en succé när vi sammanfattar säsongen. Naturligtvis för det uppenbara om vi vunnit guld och kanske tagit oss vidare till ett Europa League-gruppspel igen, och vem vet – kanske blivit cupmästare för första gången på 31 år. Men också för Daniel Anderssons skull.
Jag föll i fällan att kritisera tidigt. Jag synade vår stora, breda och fantastiska trupp och tänkte att vi kommer mer eller mindre gå obesegrade genom serien. Borta var tänket att vi liksom alla andra lag inte spelat några träningsmatcher, och alltså inte fått ihop alla delar i skarpt läge. Jag satt på berget som inte heter Jo Inge i förnamn utan mer är en metafor i den här texten och tittade ner på våra motståndare och såg möjligtvis ett Hammarby med en häftig offensiv som hot, men sen…
När vi inte fick mer än en poäng hemma mot Varbergs Bois reagerade jag som sig bör: Jag blev både arg och besviken. Så jag gjorde som så många andra som vill berätta för hela världen hur klok och insiktsfull man är, jag skrev en tweet: ”Är det Danmarks svar på Henrik Larsson som tränare vi fått?”
Jag vet inte om något annat sätt att reagera än med fullständig besvikelse eller fullkomlig glädje utifrån hur Malmö FF har spelat och vunnit eller förlorat. Min poäng med tweeten bör väl vara tydlig för de flesta, det vill säga: Är det en ung tränare som hade en enastående spelarkarriär som nu ska förverkliga sina lärdomar, och där det kanske inte var så lätt som man trodde?
Samtidigt gick jag emot mig själv när jag skrev det där, för jag var väldigt glad när Jon presenterades. Finns det något tröttare än att återanvända allsvenska tränare? Mitt tålamod med vår nya tränare var alltså tre matcher lång. Det dröjde inte länge innan jag ångrade vad jag hade skrivit.
Daniel Andersson hade med alla våra miljoner kunnat tänka säkert. Det finns erfarna och duktiga ledare som vi skulle ha råd med, och som med rätt lön skulle kunna tänka sig ett lag längst upp i Europa. Men det är uppenbart att han vill mer och annat. Det var Allan Kuhn. Det var Magnus Pehrsson. Förhållandevis unga och förhållandevis oprövade. De hade något som Daniel gillade (även om det sägs att Allan inte direkt var förstavalet).
Jag tycker det är modigt tänkt och agerat, andra kan säga att det är dumdristigt. När det inte funkade med Magnus till slut tog man in en tränare som skulle styra upp skutan i form av Uwe Rösler, innan man gav sig ut på lite mer okända vatten på nytt i form av Jon Dahl Tomasson.
Även om det blev guld med både Allan och Magnus så räknas de inte som succéer, så är det tredje gången gillt för Daniel? Som sagt, jag hoppas det. Av de uppenbara skälen jag räknade upp i den andra meningen här ovan, men också för att jag håller Daniel som en av de allra största i vår förening. Jag vill att han ska ha rätt, jag vill att det inte ska skrivas något negativt om hur han tänker med MFF, jag vill att hans eftermäle ska vara så fantastiskt som möjligt.
Det handlar inte om att han är en idol, jag är för gammal för sånt. Jag har pratat otaliga gånger med honom, främst i intervjusituationer, och han är klok, han är trevlig och han har en integritet jag inte annat kan än att beundra. För mig, och för många andra ska sägas, är han den perfekte sportchefen. Så säger han att Jon Dahl Tomasson är rätt för oss, då vill jag också säga det.
Det här att slänga ur sig omdömen för tidigt har man rätt att göra. Tycker jag som supporter. Skulle vi inte få reagera, vad har vi då kvar? I såväl som med- som motvind är den ventilen nödvändig. Inte alltid är man rätt på det, emellanåt ångrar man ord och åsikter, men det är å andra sidan jag i just det ögonblicket. I torsdags mötte vi AIK i cupen. Ni som till äventyrs inte har sociala medier missade inga kärleksförklaringar till vårt lag och vår tränare första 20-25. Om man säger så.
Det slutade mer än väl sen. Som många korrekt påpekar, en match är 90 minuter plus tillägg. Vi vann med 4-1, och spelet vi fick se var inbjudande och effektivt. Vilket jag naturligtvis var tvungen att torgföra för hela världen, så jag återvände till Twitter och skrev: ”Det MFF visat efter första 20 är väldigt, väldigt bra. Mycket imponerande mot ett bra lag.”
Det sistnämnda skrivet mer eller mindre exakt fyra dagar efter min jämförelse med Henrik Larsson. Vindflöjel någon?
Jag är helt övertygad om att Daniel Andersson är en minst lika stor supporter som jag. Lyckligtvis är han inte lika snabb på den känslomässiga avtryckaren. Det hade aldrig slutat bra i så fall. Igår spelade vi lika mot samma lag som vi enkelt besegrade i torsdags. Det var en kamp, det var jämnt, och det var mer fight än skönspel (vilket alla medverkande skyllde i alla fall delvis på gräset). Vi har bara sex poäng. Sex efter IFK Norrköping som leder, men läs på mina läppar: Vi har bara spelat fyra omgångar, det är ingen panik.
Jag tycker att det ser allt bättre ut. Trots allt.
Jag är förhoppningsfull. Ändå.
Och jag säger som Jon Dahl Tomasson brukar avsluta intervjuer: All the best. Det önskar jag honom, Daniel Andersson, mig och alla andra himmelsblå. Det önskar jag Malmö FF.
All the best.
