Måndag morgon: Gör mig lycklig nu
"Hemska tanke att IFK snart är vid vår sida igen, men om de inte kommer tillbaka som en stormakt inom svensk fotboll så kommer den här rivaliteten att dö ut så småningom."
Den kommande veckan, som har numret 31, kan bli en sån där fantastisk som man aldrig kommer att glömma. Den kan också bli en som man hoppas aldrig hände. Vi möter IFK Göteborg två gånger om, på torsdag och på söndag. För den som inte vet vad det handlar om så är det först svenska cupens final och tre dagar senare omgång 12 i Allsvenskan.
Men vad det också handlar om är två möten med våra främsta rivaler. Vi möter ett lag där jag inte alltid har skämtat när jag benämnt dem som den stora satan. Att möta IFK Göteborg är för mig och många andra himmelsblå det roligaste/jävligaste/mest nervösa/ du är med om i fotbollsväg. Det finns så många matcher vi har spelat, det finns så många möten jag helst förtränger, det finns så många jag bär med mig som några av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.
Euforin när vi vinner, och när vi gör mål mot dem, mot IFK Göteborg, den kan jag aldrig beskriva för någon som inte fattar vad jag menar med det ovan skrivna. Det är helt enkelt lönlöst att berätta det. Att bara säga att man är glad räcker inte, det är så mycket mer. Essensen av mitt liv som supporter.
Sen några år är vi storebror. Mest pengar, flest triumfer, bäst spelare. Det har inte alltid varit så. Som livet, det växlar och det går upp och det går ner. Jag njuter av det rådande tillståndet, men innerst inne vet jag att göteborgarna snart kan vara tillbaka som ett bättre lag, när man minst anar och önskar det. Och även om jag förstås inte längtar dit, så är det i den konkurrensen och hetsen min starka ogillan vilar. Hemska tanke att IFK snart är vid vår sida igen, men om de inte kommer tillbaka som en stormakt inom svensk fotboll så kommer den här rivaliteten att dö ut så småningom.
Som den gjort med Öster. Och IFK Norrköping innan dess. Och vem bryr sig ens om IFK Malmö idag? Det är nästan så att man inte längre stör sig på Helsingborgs IF längre. Vem vet, om inte alltför länge så är det möjligtvis bara vi som är lite äldre som skriker om IFK Göteborg medan de yngre avskyr kanske Hammarby (helt legitimt förstås) eller IFK Norrköping på nytt.
På torsdag spelar vi alltså cupfinal mot den här föreningen. Trots att Malmös trupp är ålderstigen så finns det bara åtta spelare som var födda senast vi vann den titeln, och ingen av dem lär ha några klara minnen. Behrang Safari var fyra. Ola Toivonen tre. Guillermo Molins ett. Ni hör, ingen av dem har troligtvis några som helst minnen av MFF:s finalseger med 3-0 mot Djurgården 1989.
Trots den pinsamt långa tiden som gått sen dess är vi mesta cupmästare med 14 titlar. På torsdag har vi alltså chansen att ta hem vår femtonde. Det vore stort nog som det är, men att det i så fall blir med IFK Göteborg som motståndare vore ännu mer fantastiskt. Man ska aldrig underkskatta skadeglädjens inverkan hos en supporter, så en titel för oss samtidigt som de går miste om densamma samt en plats i Europaspelet... Ja, man kan bli religiös för mindre.
Jag sörjer emellertid att vi supportrar inte har möjlighet att vara på plats. Det är inget att göra åt. Jag minns inte när jag senast missade en match med MFF på Ullevi (den gamla eller nya) mot IFK. Detta är matchernas match för mig. Och lägg till ingrediensen att det är en cupfinal; det är så stort att orden inte räcker till längre.
Så det är väl lika bra att jag avslutar den här texten.
Bara en sak till: Tre dagar senare får MFF gärna göra om det. Mot samma lag, på samma arena. Då kommer den kommande veckan, med numret 31, att gå till historien. Gör det. Gör mig lycklig, Malmö FF. Gör oss himmelsblå euforiska!
