Måndag morgon: Som Franz nog sa
Den segerfria trenden i Allsvenskan fortsätter för Malmö FF. Det är fan också.
Direkt efter slutsignalen igår visade teve-bilderna Franz Brorsson framåtlutad, med händerna på knäna. Han öppnade munnen och skrek rakt ut. Det såg ut som:
- Fan!
Precis så som jag och alla andra himmelsblå kände oss. För detta var verkligen ett fan till resultat. Här fanns chansen att utöka avståndet ordentligt till konkurrenterna genom att vinna mot fyran Norrköping samtidigt som Djurgården spelat oavgjort tidigare på dagen och där tvåan Häcken och trean Elfsborg möts i kväll med poängtapp åt minst något håll per automatik. En seger hade smakat fantastiskt. Fan.
Dessutom såg det likadant ut när vi hade Norrköping på hemmaplan, då ledde vi också länge men i slutminuterna gjorde bortalaget 1-1. Det var samma tunga känsla, fast i den matchen var vi spelmässigt mycket bättre och det kändes lite som ett rån då. Igår var det inget orättvist resultat, men vem bryr sig om rättvisan när MFF inte vinner?
Det heter att tar man 63 poäng så vinner man oftast allsvenskt guld. Frågan är om något lag tar så många poäng den här säsongen. MFF har nu 21 matcher spelade och 41 poäng. På nio omgångar ska laget ta hem 22 poäng alltså. Det är sju segrar och en oavgjord och en förlust. Det är ingen omöjlighet men då krävs det att den rådande poängmässiga formsvackan tar slut omedelbart.
Det har genom åren räckt med poäng färre än 63. Det tydligaste exemplet är Elfsborg som 2012 vann på 59. Två år senare var det vi som vann, på 62 poäng. Elfsborg hade en medelpoäng på 1,97 när de vann, vi en på 2,06. I detta nu har årets MFF 1,952. Så visst går det. Om bara Allsvenskan fortsätter vara en kryssvenska så. Men eftersom MFF inte kan påverka något annat än sitt eget spel och poängutdelning vore det förstås allra bäst att börja vinna.
Om sex dagar väntar Häcken hemma. Vi kan börja där. En serie består rent krasst av 30 måstematcher, men det är en sanning med modifikation. För att vinna Allsvenskan krävs det inte 30 segrar. Det har det aldrig gjort och lär aldrig göras. Det är mer en supportergrej att säga att att allt under 90 poäng är en besvikelse. Men om alla matcher inte har prefixet måste så finns där ett antal som har det. Den kommande är en sådan. En match som kan ge oss ett stort försprång eller, hemska tanke, motsatsen.
Det står oerhört mycket på spel. Det vet alla. Det känns samtidigt onödigt att vi har försatt oss i den här situationen. På de fem senaste har vi tre oavgjorda, en förlust och blott en seger. Vi har tagit sex poäng. Eller om man vänder på det, vi har tappat nio. Nio poäng på fem matcher.
Man kan hävda att vi har spelat bättre än vad poängen gett oss, men så har IFK Göteborg sagt hela säsongen och se vart det har tagit dem. Över en hel säsong får man vad man förtjänar; börjar man gnälla om marginaler är man snett ute. Malmö FF har helt enkelt inte varit tillräckligt bra för att ta fler poäng i de senaste matcherna. Vi har inte räckt till.
Det är dags att ändra på det nu en gång för alla.
När det var 10 minuter kvar av gårdagens match började jag ändå titta på tabellen. Tänkte att om det här resultatet står sig så ser det väldigt, väldigt bra ut. Tänkte också, nu vänder det. Och tiden gick, vi hade ju kontroll på detta. En röst i mitt inre försökte göra sig gällande att vi har tappat några poäng i år i slutet av matcher, men jag tryckte tillbaka den rösten, njöt av att IFK Norrköping inte kom någonstans.
Att man aldrig lär sig. För sen fick vi en hörna mot oss.
Fan.
