Måndag morgon: En vecka i medvind
"Jag lade på kylning en flaska champagne jag hade köpt i London innan coronan slog till. Åt helvete med sådant som jinx, det gäller att vara förberedd."
En vecka som mästare. Och det känns minst sagt helt okej. Livet med jobb och sånt har fortsatt i vanlig ordning, och regnat har det gjort och coronarubrikerna ramlar in i ett konstant tempo och i USA fortsätter Trump att elda på sina massor så man börjar undra vart det landet är på väg och för alla jag känner som inte är himmelsblå har veckan som gått mest alltså bara varit en i mängden.
Men inte här, på min gata och i mitt lilla hus i Varbergs centrala delar. Här är det leenden och klackarna i taket fast det sistnämnda ska inte tas alltför bokstavligt för klackar i taket tror jag ger väldigt fula märken som måste åtgärdas. Det är ett skönt liv. En lite rakare rygg, och sånt som annars kan vara ett problem eller om inte annat en nagel i ögat har mest vara ett ryckande på axlarna åt.
Man kan ju tycka att man som MFFare bör vara van, vi har ju ändå varit med om detta några gånger. Framför allt på senare tid. Betänk att för 16 år sen när vi tog det guld som jag rankar som mitt enskilt bästa ögonblick fotbollsmässigt och topp fem överhuvudtaget, så var det vårt femtonde. Vårt femtonde guld på 94 år. Då näst flest i vår gemensamma Allsvenskan. 16 år senare har vi vunnit ytterligare sex guld, vilket är ett minst sagt fantastiskt snitt framför allt om man betänker att de sex gulden har hämtats hem sen 2010. Och nu är det inte längre näst flest guld.
Många siffror och årtal blev det där, men min poäng är att vi som sagt bör vara vana vid att vinna guld. Och vi är det, vana. Vi nöjer oss inte med någon annan valör. Vi vill ha det yttersta, det bästa. Fast med det sagt är det samma glädje varje gång. Förvisso går det att rangordna de olika gulden (jag har som skrivet 2004 allra överst) men det handlar om marginaler och kommatecken, inte om mil mellan de olika känslorna jag haft de olika gulddagarna och för de olika guldlagen.
För två veckor sen, när det stod klart att en seger mot Sirius fem-sex dagar senare skulle innebära allsvensk ligaseger, visualiserade jag flera gånger dagligen hur det skulle se ut på Stadion kommande match. Jag kunde se glädjeexplosioner, jag kunde se fyrverkerier, jag kunde se mål av två olika spelare, jag såg framför mig 2-1 och spänning och nervositet i slutet av matchen och där jag skulle falla min sambo runt halsen och jubla när domaren äntligen fattade att han skulle blåsa av matchen.
Den visualiseringen var inget jag tvingade fram, den bara dök upp när jag satt i ett möte på jobbet eller åt middag eller drack en avslagen coca-cola. Jag såg så oerhört mycket fram emot matchen mot Sirius att jag inte fungerade riktigt som medmänniska och arbetskamrat. Jag lade på kylning en flaska champagne jag hade köpt i London innan coronan slog till. Åt helvete med sådant som jinx, det gäller att vara förberedd.
Glädjen när först 1-0 föll, 2-0 och sen 3-0 bara 12 minuter senare var av sådan art att jag stod upp och hade armarna lyfta mot taket. Tjoandes, skrattandes. Sen var det bara att vänta in, bese Erics tjusiga mål, och jubla ikapp med spelarna på planen. Det blev aldrig någon nervositet på slutet, och jag är lika glad för det. Och vi drack champagnen, min sambo och jag, och jag trodde inte att jag skulle kunna sova den följande natten så fylld av känslor jag var, men jag sov som ett litet barn och vaknade måndagen den 9 november lika lycklig som kvällen innan.
Så har veckan fortsatt. Gratulationer har skickats till mig som om jag vore en högst delaktig ingrediens för att bärga guldet. Men jag tar tacksamt emot, tänker att empatin är högst närvarande hos många människor. Och livet, så mycket enklare det är. Keson på mackan smakar lika bra som den godaste Brillat Savarin. Juicen slut, vatten går lika bra. Medvind till jobbet uppe på cykelsadeln. Ja, det har varit en hel vecka uteslutande i medvind.
Vi är mästare och det känns så oerhört förträffligt. Man vänjer sig aldrig. Man vill bara ha mer. Och mer.
Så njuter jag för stunden, av stunden.
