Måndag morgon: Vad vi behövde
Ett par nya spelare och en klar seger skapade såväl framtidsro som framtidstro.
Åh, vad en seger och ett par nyförvärv kan göra underverk med ens humör. För att inte tala om att optimismen och tillförsikten får sig en rejäl skjuts åt rätt håll.
För att klargöra det redan från början, den här texten är inget försök att förklara bort cupmisslyckandet; det var och är pinsamt och det var uruselt agerat från många och kan inte ursäktas. Man kan säga att vi borde vara vana vid cupfiaskon och därför inte lägga någon större vikt vid ännu ett i raden. Förvisso. Men årets är en av de absolut värsta krascherna vi sett från MFF i modern tid, och det gjorde ont att se.
Segern i lördags mot HBK betydde poängmässigt inte annat än att vi slapp nesan att komma sist i gruppen. Däremot var det roligt att se att inställningen och utförandet var av en helt annan kaliber än vad vi såg mot Västerås och GAIS. Det var som att spelarna äntligen förstått att tävlingssäsongen startat, att försäsongen är över och allvaret är här. Känslan efteråt i omklädningsrummet var nog inte helt dum kan jag tänka mig. Lättnad. En hel del glädje. Svar på frågor.
Känslan var heller inte helt dum bland supportrar. Den senaste tiden har det gjorts jämförelser med Magnus Pehrssons 2018, vilken som bekant slutade med att han fick sparken efter nio spelade allsvenska omgångar. Då hade vi vunnit endast två matcher och låg betydligt närmare degradering än toppstrid. Sen kom Uwe Rösler, men det är en helt annan historia.
Jag har till och med läst några som tagit upp 1999, på tal om degradering. Men den historien drar vi inte här. Skräckberättelser för vuxna undanbedes.
Kanske är sådana jämförelser att ta i, jag vet inte. Fast det har verkligen inte sett bra ut hittills i år. Där har funnits positiva fragment, som första halvlek mot Kalmar, men på det stora hela har det varit impotent framåt och det har läckt bakåt. Att laget skulle förlora två raka matcher mot Superettanlag i svenska cupens gruppspel var liksom grädden på moset för alla dystopiker.
Efter en match som den i lördags kan man, om man är lagd åt det hållet, invända att motståndet inte var mycket att hurra för och att de tappade intresset vartefter målen trillade in. Jag tänker emellertid att om man hela tiden ska hitta förklaringar till egna lyckade insatser så blir livet både tråkigare och jobbigare. Jag väljer att se det som att Malmö FF mot den allsvenska konkurrenten Halmstad BK tog ett rejält kliv framåt och visade att det dels finns en grundkvalitet som bevisades 2020, dels att det nog kan bli ett år som blir roligare än såväl 2018 som 1999.
Segern ingav framtidshopp om man så vill. Inte bara för oss supportrar utan minst lika mycket för spelare och ledare tror jag det var oerhört viktigt att det vanns och vanns klart. Det var trots allt närmare ytterligare tre-fyra mål framåt för de himmelsblå än ett för hallänningarna. Jag vet. En match gör ingen serie, och defensiven kändes inte alltid helt pålitlig vid de (få) tillfällen HBK var uppe och gjorde försök att hota. Men ändå, steg framåt i stället för bakåt uppskattas. Och det är ändå många veckor kvar till Allsvenskan börjar.
Dessutom har vi fått lite nytt blod sista dagarna…
Att MFF klockan 19.00 en lördagskväll presenterar ett nyförvärv vittnar om stort självförtroende. Det naturliga hade väl varit att vänta till måndag förmiddag då betydligt fler journalister är på sina arbeten i stället för hemma framför teven kanske med något gott att dricka i glasen, för att på så vis få ut maximal spridning. Nu vet de ansvariga att publiciteten ändå blir stor, framför allt som hela Sverige (nåja) undrat över om det blir någon värvning till nummer nio-platsen, och i så fall av vilken dignitet.
Få av oss visste särskilt mycket om vare sig lördagens nyförvärv Antonio Colak eller onsdagens dito Veljko Birmancevic. Precis som inte jättemånga hade någon vidare koll på Anders Christiansen för några år sen, kan man tillägga. Men deras respektive CV är bra. De verkar intressanta, bra spelare säger de som ändå vet. Kommer bli nyttiga för MFF säger man också. Den förstnämnde ses redan som den saknade biten i det stora lagpusslet, han som ska göra många av våra mål och agera target. Den andre drömmer vi redan om ska göra supersuccé och säljas vidare för enorma pengar inom en framtid av oviss längd.
Vi vet inget om hur de kommer att passa i MFF, men jag litar på chefsscout Vito Stavljanin och sportchef Daniel Andersson så i detta nu är jag väldigt nöjd. Tillsammans med den övertygande segern mot HBK inger det framtidsro och framtidstro. Vi behövde detta lite till mans. Den där källaren många av oss varit nere i den senaste tiden började kännas oroväckande mörk, närmast klaustrofobisk.
För visst har vi väl lämnat den nu?
