Måndag morgon: Eufori och ångest
Midsommartider. EM-tider. Sommartider. Nästa helg också allsvenska tider. Igen. Lyckligtvis.
Som bekant var det midsommar i helgen. Där jag bor och lever större delen av min tid sken solen från en hyfsat molnfri himmel och att vi kunde sitta utomhus och inta sill, potatis, jordgubbstårta och drycker med varierande alkoholstyrka hör inte till vanligheterna; 2020 åskade midsommaraftons eftermiddag sönder och det kraftiga regnet dränkte alla våra tillbehör. Men i år satt vi där, ännu med hållen distans trots att flertalet fått bägge sprutorna och alla fått åtminstone en. Naturligtvis. Inte slappna av.
Så pratades det en del fotboll. Om Sveriges chanser. Om Danmarks Eriksen som föll ihop på gräsmattan i den första matchen. Om publikhavet i Budapest. Om Sveriges minimala passningsspel hånskrattades det åt av någon tills en i sällskapet som alls inte är intresserad av fotboll undrade om det inte är viktigast att vinna, för det har hon hört hela livet från omgivningen när det kommer till allsvensk fotboll.
Hånskrattet dog. Jag passade på att fråga vad skrattaren tror om sitt IFK Göteborgs chanser till allsvenskt guld i år. Jag log inte ens när jag ställde frågan vill jag poängtera.
Sommaren var alltså som allra bäst. Solen sken oss lite lätt svettiga, insjön 50 meter bort ropade välkomnande på oss, matjen och färskpotatisen var ypperliga och till och med den alkoholfria IPA:n smakade förträffligt. Kubbspelet kom fram, detta så innerligt trista och idiotiska spel, men man får ju ställa upp. Midsommartider. Sommartider.
Och EM-tider.
Det är njutbart. På så vis att det är ingen oro när matcher spelas, ingen som helst ångest, inga tänk-om-spekulationer. Roligt om Sverige tar sig vidare, men en spännande förlängning mellan Italien och Österrike ger mig nästan samma lätt förhöjda pulspåslag.
Jag inser givetvis att för många är det inte så här. Man klär på sig rätt färger beroende på vilket landslag man håller på. Man biter på naglar. Man vill ingå i större sällskap och skrika, man vill kanske hellre sitta ensam hemma och lida, man vill till Glasgow, Amsterdam, Sevilla och se sitt landslag på plats.
Ungefär som vi som har ett allsvenskt lag vi älskar vill säga. Kan man säga att det har varit lite semester från MFF några veckor? Jag tror det. Där har EM hjälpt till. Det har som sagt varit avkopplande, matcher mest varje dag. Jag har förstås läst på de vanliga kanalerna om MFF, men inte riktigt med samma frenesi. Det har funnits annat i huvudet än kommande startelvor och liknande högst väsentliga spörsmål.
Det är lite skönt faktiskt. I alla fall jag behöver den tiden när man vaknar på morgonen och första känslan inte är nervositet eftersom vi ska möta AIK senare på dagen. Andhämtning. Återhämtning. Förra helgen missade jag till och med att se oss besegra Elfsborg. Ren lättja. Sommartider. EM-tider.
Men nu känner jag hur det börjar varvas upp igen. Allsvenska tider. Vi mötte Midtjylland igår och där fick några familjemedlemmar inse att de inte var det primära fokuset. Och på lördag är det IFK Norrköping borta. Då är det allvar. Då åker inte chipsen fram. Då är det inte läge att sitta i samma tv-soffa och berätta för mig att arbetskamraten har bokat en resa till Kanarieöarna över julen eller att grannen har kastrerat sin katt, den där svartvita som skiter i vår lilla trädgård så fort den får en chans.
Nej. Då vill jag vara ensam och lida och hoppas och förhoppningsvis få jubla. Njuta? Tveksamt. Möjligtvis njuta av att Allsvenskan är igång, men inte över att matchen spelas. Då finns inga sådana känslor. Såvida inte MFF gör fyra mål första tjugo är det ångest och en lång väntan på slutsignalen som dominerar min kropp.
Fast ändå. Det är ju detta vi längtar efter. Det är ju detta vi saknar i EM-tider.
Sen, fyra dagar senare, tar vi emot Riga hemma på Stadion i Champions League-kvalet. Tre dagar ytterligare längre fram väntar Sirius i Allsvenskan, Riga i returmötet tisdagen därpå, Degerfors på lördagen och så håller det på. Det är allsvenska tider. Det är europakvaltider.
Lugnet är över. Välkommen nervositet, välkommen eufori blandat med bottenlös förtvivlan. Välkommen förhoppningar!
Jag välkomnar det något oerhört. Svensk sommar när den är som bäst, då vill jag ha Malmö FF med.
