Måndag morgon: Lidande och eufori i symbios - det kallas för supporterskap
"Upp och ner i känslolivet. Där uppe, där finns det inget bättre. Där nere, man undrar varför man bryr sig om ett fotbollslag så mycket. Det är ju sinnessjukt faktiskt."
Vi leker med den vackra tanken att min mormor fortfarande levde och igår bjöd på en klassisk söndagsmiddag. Vid bordet hade hennes man, min morfar alltså, suttit samt ytterligare några personer i min närmaste släkt. När mormor och morfar hade satt sig efter att ha ställt fram alla skålar och kastruller hade hon kanske vänt sig mot mig och frågat:
- Hur är det att vara fotbollssupporter?
Min morfar som i sin ungdom spelade mittback i Varbergs Gif (därav förklaringen till varför jag har svårt för stadens andra lag, just nu huserande i Allsvenskan) är av någon oförklarlig anledning djurgårdare, men kan väl för min skull ändå glädjas åt Malmös framgångar. Han hade (om han också hade levt vill säga) tittat mig i ögonen, flinat mot mig knappt märkbart efter lördagens resultat mot IFK Göteborg och sagt:
- Ja Magnus, hur är det egentligen att vara fotbollssupporter?
- Kul att ni frågar, hade jag svarat. För den senaste veckan illustrerar nämligen det på bästa och värsta sätt.
Jag hade börjat med att berätta om tisdagen. Fylld av nervositet blandat med tankar om att Rangers FC kan vara planetens bästa lag parat med insikten att Malmö FF besegrat sådana här lag tidigare. Hemma såväl som borta. Svårt att koncentrera mig på särskilt mycket.
Efter 1-0 till hemmalaget och sen utvisningen på Bonke Innocent var jag nära att stänga av sändningen. Tänkte att playoff till Europa League nog ändå passar oss bättre än playoff till Champions League. Bortförklaring förstås. Rationalisering.
Glädjen efteråt. Stoltheten. Två Colakmål, en kämpainsats från de för dagen lite mörkare blå på planen och en domarsignal. Då den vanliga visan. Vad gör jag av min kropp? Den ville dansa, den ville sjunga, den ville hoppa, den ville vara med andra himmelsblå. Jag jublade, men ett ensamt jubel i ett i övrigt mörklagt hus har inte riktigt samma effekt som när man står på ett stadion tillsammans med tusentals andra.
Men ändå, jag var på toppen i supporterglädjehissen. Där kan det inte bli så mycket bättre. Det var ju också överraskningen att vi klarade det, att vi haft förmågan att vända en väntande förlust till seger. Det tillståndet är det bästa som finns. Det som rubbas är nattsömnen, vilket är ett väldigt billigt pris att betala.
Dagarna därpå då man läser allt om matchen. Pratar med vänner om den. Tar emot gratulationer från allsköns människor som vet hur mycket detta betyder för mig. Det är dagar av njutning och livet är så fint. Så väldigt, väldigt fint.
Lördag. Årets allsvenska match. Malmö FF mot IFK Göteborg. Finns inget annat lag som jag hellre ser MFF vinna mot. Vi är många himmelsblå som delar den känslan. Jag behöver inte gå in på varför, men mormor hade undrat. Så jag hade förklarat. Om rivaliteten sen barnsben, om när de var som vi är nu, det vill säga rikare och lite större och kunde plocka spelare ifrån oss, hur jävla ont det gjorde, och att jag i det närmaste var ensam MFF-are i Varberg medan de blåvita räknades i massor varav många inte visste något om sitt lag men ändå inte kunde låta bli att gnugga in deras segrar mot mitt älskade MFF tills det sved värre än salt i ett öppet sår.
Jag hatade dem.
Med ökande ålder gör jag väl inte det längre, men jag unnar dem bottenplaceringar, dålig ekonomi och annat som leder till dystra miner hos dem. Sån är jag.
Så när 2-2-målet kom några minuter innan domare Nyberg skulle blåsa av matchen var det lättnad mer än glädje jag kände. Oavgjort hemma är inte okey, men oavgjort hemma är onekligen bättre än en förlust. Mot alla lag men framför allt mot IFK Göteborg.
Sen straffen, den i mina ögon feldömda. Förlusten. Orättvisan i det. Mörker. Min kropp ville nu varken dansa, sjunga eller jubla, bara dra sig undan och få vara ifred. Undan allt. Det är ett ytterst plågsamt sätt att ta sig fram de närmaste timmarna, dagarna.
Hissen rakt ner till botten. Det går fort när det händer.
Upp och ner i känslolivet. Där uppe, där finns det inget bättre. Där nere, man undrar varför man bryr sig om ett fotbollslag så mycket. Det är ju sinnessjukt faktiskt. När man tänker efter. När filateli finns. Ornitologi. Det finns så mycket annat som inte får en att må dåligt.
Fast. Annat som heller inte får en att må så underbart bra. För hur jäkligt det än är idag, är känslan efter segrar som den mot Rangers FC från Glasgow så fantastisk. Och den är värd så mycket mer, lyckligtvis. Man älskar den, man lever för den.
Det är supporterskap: ett lidande och en eufori i symbios.
Det hade jag berättat för min mormor. Hon hade nickat, kanske hade hon förstått, och pekat på den som vanligt överkokta brysselkålen och sagt:
- Ta några till, Magnus. Det kan du behöva.
