Måndag morgon: Vidare, imponerande
"Även om segrar likt den mot Dynamo Kiev 2019 eller Sparta Prag 2014 bygger legender, så tar jag för stunden hellre segrar likt 4-0 hemma mot AIK 2012 eller varför inte Degerfors borta förra året."
Det gick ju bra det här. Vi vann gruppspelet utan större problem. Eftersom vi vann Allsvenskan, vilket bygger rankingen i Svenska Cupen, hade vi förhållandevis enkelt motstånd. Innan ni i Ängelholm, Göteborg och Värnamo tar fram sågarna och ger er ut efter mina fotknölar; ni är bra, men ni spelar i division 1, division 1 respektive är nykomlingar i Allsvenskan.
Så den surmulne pessimisten kan säga att vi hade lätt motstånd vilket inte säger så mycket om vår prestation. Man kan se det så. Eller så väljer man att titta på resultaten och insatserna, och då tycker jag att vi kan applådera till stora delar. Ingen match har varit fulländad, men vi är så också bara i början av säsongen. Med en ny tränare vars idéer inte ännu har implementerats till fullo.
Det var emellertid en period i första halvlek i lördags, från minut 10 till dess att domaren blåste av för halvtidsdryck, som var bland det bästa jag sett så här tidigt på en säsong i en Svenska Cupen-match för vår del. Tempot var oerhört högt, så högt att Värnamospelarna agerade statister, och det var dribblingar, det var korta och långa passningar, det kom till två snygga mål, det var en intensitet som lovar väldigt mycket.
Det var helt enkelt väldigt roligt att titta på när Malmö FF spelade fotboll.
I den andra hände det inte så mycket. Vi spelade av matchen, och gjorde det på ett sätt som aldrig skapade någon oro över slutresultatets siffror. Det är också en konst. Och det är också något som är roligt. Att sitta och bita på naglar och ha en skenande puls bara för att man är nervös över hur det ska sluta när Malmö FF spelar fotboll är oerhört överskattat. Även om segrar likt den mot Dynamo Kiev 2019 eller Sparta Prag 2014 bygger legender, så tar jag för stunden hellre segrar likt 4-0 hemma mot AIK 2012 eller varför inte Degerfors borta förra året.
Att kunna spela av matcher är en konst. Att vara åskådare till en sådan match kan för den neutralt lagde vara en småtråkig historia, medan det för mig och många andra himmelsblå är en ren njutning. Det fanns ingen oro i lördags. Jag kunde till och med sätta mig och äta framför teven tillsammans med sambon, och vi kunde prata om i alla fall lite annat än Anders Christiansens korta inhopp eller Eric Larssons och Jo Inge Bergets respektive löpmeter.
Så det var och blev en fin lördagkväll.
Nu tror och hoppas vi igen på en cuptitel. Är det äntligen dags efter så många år? Säg det. Men vi är vidare till kvartsfinal. Den lottas i kväll efter att de sista gruppspelsmatcherna avverkats, och spelas kommande helg. Jag känner att vi inte behöver titta längre fram än så; övermod har fällt oss tidigare i den här cupen som tycks vara förbannad.
Och idag om fyra veckor har vi spelat den första omgången av Allsvenskan, borta mot Kalmar. Det är mycket att se fram emot, det är mycket att längta till.
