Måndag morgon: Fint igen
"Händerna för ansiktet när Hammarby slog straffar, händerna knutna som till en bön när MFF slog dem. Lyckan när Selmani av alla slog en lös passning till vår fina Ismael i målet, och... det var slut."
Det finns inget guld jag håller högre än det vi tog 2004. Det har jag sagt och skrivit så många gånger att det till och med för mig själv börjar låta lite tjatigt. Men håll ut en liten stund till bara, jag ska inte dröja för länge vid det.
Anledningen till att jag den där oktobereftermiddagen grät och skrattade om vartannat, ville krama hela världen och gjorde det med halva Stadion och än idag älskar det laget som min egen familj är rätt enkel. Jag hade längtat efter det guldet, den framgången. Jag hade saknat och ropat och krävt, och vi var så många som år efter år hoppades och till och med misströstade (ni vet vad som hände sista året på 1990-talet), det hade gått så förtvivlat många år och så plötsligt… Vi vann. Efter 16 långa år, vi vann det allsvenska guldet.
Aldrig kunde jag väl tro att vi där efter 16 år bara var komna knappt halvvägs på ökenvandringen till cupguldet. Samma sak varje år, vi misslyckades på olika sorters sätt att vinna vår femtonde cuptitel. Ibland tog vi oss till final, andra gånger inte ens till slutspel. Vi for till Väsby, Ängelholm, Stockholm, Hudiksvall, Trollhättan.
Vi var Sverige runt, men till slut blev resultatet alltid likadant. Vi sa: Nästa år, då! Vi sa: Vi kommer aldrig vinna cupen. Vi skrattade: Lika bra att lämna walkover. Vi skämdes: 0-3 mot Djurgården i finalen för några år sen. Vi slog oss för pannorna och insåg att vi aldrig kommer att vinna: Safari snubblade på Ullevi och Göteborg vände matchen och vann på övertid.
2022. Det var 33 år sen vi senast vann. 1989. Nu for vi till Stockholm med vårt största bortafölje sen München 1979. Själv stannade jag hemma. Jag skrev en Sex och Jävligt offside dagen innan som dröp av pessimism och besvikelse efter de senaste tre resultaten i Allsvenskan. Mina förhoppningar om en cupfinalseger var minst sagt låga.
Jag skulle här kunna skriva, att man aldrig lär sig.
Jag skulle här och nu också kunna skriva, att jag sjungit den där ramsan så ofta men inte tyckts lyssna och ta till mig innehållet (Och om du trodde allting var förlorat, Att Malmö skulle lägga sig och dö, Då kan du ingenting om vår historia).
Jag skriver ingenting om det utan konstaterar bara att livet känns väldigt fint just nu. Det tog 33 år och jag kan inte påstå att det var mödan värt, för tänker jag så känns det likgiltigt om det dröjer lika länge till nästa gång, men då är jag 88 år gammal och vid den åldern vet man inte om man är vid liv eller hur man egentligen mår om man nu råkar vara det.
Onekligen, det gör något med en när man väntat så länge. Som 2004. Likt nu. Jag har inte riktigt samma på djupet gående känslor den här gången efter cupguldet, men kanske hade jag haft dem om jag varit på plats. Sånt spelar stor roll också. Mina bästa allsvenska guld har jag alla sett på plats.
Det går inte att nog hylla spelare och ledare som vann i torsdags. En del av dem på planen hade precis kommit tillbaka från skador, och var definitivt inte redo för 120 minuter plus tillägg på en betongplatta som kallas för fotbollsplan av djurgårdare och hammarbyare. Men de fick bita ihop, köra så länge de orkade och lite till. En del fick byta, andra fick fortsätta kämpa och springa.
Det hade lappats och lagats, och icke att förglömma hade det förlorats både borta och hemma inför den här matchen. Det var ett slitet och tilltufsat himmelsblått folk som ställde sig upp och sa att vi gör det här tillsammans. De på planen pekade på dem på läktarna och skrek: Hjälp oss. De på läktarna sjöng och hoppade och gjorde sitt för att hjälpa. Symbios.
De backade hem. Lät Hammarby hålla i bollen, spela runt. Stilpoäng delas ut i dressyr och konstsim, inte i fotboll. Flest mål vinner, oavsett hur de kommer till och ser ut. Till slut vann vi på straffar och det finns så många i laget jag skulle vilja benämna hjältar.
Hemma i Varberg satt, låg, stod, hoppade jag. Händerna för ansiktet när Hammarby slog straffar, händerna knutna som till en bön när MFF slog dem. Lyckan när Selmani av alla slog en lös passning till vår fina Ismael i målet, och... det var slut.
Jag fattar att många spelare ville festa loss i natten efter detta. Många prövningar under åren hade satt sig i spelarna, pressen från både dem själva och oss har varit ännu hårdare än normalt; jag hoppas de som önskade dricka alkohol gjorde det.
Inte ens tre dygn senare var det dags att spela allsvenskt mot Degerfors. Igår. Läste folk som klagade på spelet, på tempot. Själv var jag djupt imponerad av hur man städade av en allsvensk kollega. Oftast med fullständig kontroll. Det blev 2-0 till MFF, det var in underkant. Sett till vad som hände i Stockholm på torsdagen och natten som blev fredag är det inte mycket mer än så man kan hoppas på.
Vi åkte till Värmland och Ola Toivonens barndomssamhälle och for vidare till Skåne med tre poäng och en cupbuckla som hämtats i Stockholm några dagar tidigare. Det är så här det ska se ut, det är så här det ska vara. Det är mästartakter. Sverigeresan är över för den här gången. Nu kan Berget, Rakip, Rieks och de andra gå på en välbehövlig och välförtjänt semester.
Titeln 2022 är i alla fall den finaste jag varit med om i Svenska Cupen i mitt liv. Det känns fantastiskt att man ännu får vara med om att uppleva sånt som slår allt annat man varit med om. Det känns också fantastiskt att man har en fotbollsklubb i sitt hjärta som ser titlar som viktigare än klacksparkar. Tack Malmö FF för det.
