Måndag morgon: Små orter, stora känslor
Med Malmö FF i sportradion genom ett Sverige med olika lag i olika sporter.
Jag sitter här hemma söndag kväll strax efter klockan 19 med ett glas rödvin vid min sida. Det är inte för att skåla för Malmös poäng och insats mot Mjällby i eftermiddags (läs: igår eftermiddag, den här texten publiceras ju ändå måndag morgon). Nej, jag har precis kommit hem efter en lång dag på sjön och vägen. Och jag tyckte att ett glas rött skulle sitta bra då.
Vi kommer till matchen. Jag missade den såväl live som på teve, jag hörde brottstycken på P4:s Sportradion. Det fick bli så.
Efter en fin semestervecka på det stora hela rätt fantastiska Gotland tog vi idag på söndagmorgonen färjan till Oskarshamn. Avfärd Visby 07.50, framme drygt tre timmar senare. Jag hade skickat sms till en kompis om han ville att jag skulle hälsa till Joel Lundqvist och de andra spelarna i Västra Frölunda som satt bara ett par meter bort. De hade varit på Gotland och spelat mot Visby och Djurgården hade jag googlat mig fram till.
Ja, det ville han.
Nej, det gjorde jag inte.
När jag tittade på gps:en slog det mig efter inte ha åkt alltför många mil från ishockeystaden Oskarshamn (varför stannade inte Frölunda där i stället och spelade match?) som alla tycks räkna ut inför varje säsong att det skulle bli ett bilåkande genom delar av Sverige som är idrott. Orter som hörs på nyheterna när ett idrottslag åkt hit för att möta ortens elitlag. Jag pratar om elitsportsverige alltså.
Under den skinande augustisolen hamnade vi snart i Målilla som vi for förbi i 90 kilometer i timmen och därför höll jag på att missa skylten som visade var Motorstadion ligger. Och reklamen för att hemmalaget Dackarna på tisdagen möter Piraterna. Jag har aldrig varit på speedway, men fick en omedelbar lust att stanna till och se mötet lagen emellan. Men har de ens ett hotell i byn? Eller är det Oskarshamn som gäller, som heller inte är New York direkt?
Jag och sambon for vidare. Via väg 47 var vi efter en dryg halvtimme i Vetlanda. Vi stannade till vid McDonald´s och åt varsin burgare. Fullsmockat med människor i restaurangen. Många vältränade män, och jag känner inte igen bandyspelare eller kan deras namn om de så spelar i landslaget, men jag lekte med tanken på att en del av dem jag såg är stora profiler i Lena Philipssons födelsestad. Jag fick ingen omedelbar lust att stanna kvar för att se en match, för den första på hemmais är först 3 november och jag vet inte om jag hade klarat så lång tid mitt i Småland.
Men liksom med speedway är det något visst med bandy. Portföljer. Oftast små orter som mangrant ställer upp. Känns ursvenskt. Jag vet inte, det kanske mest är förutfattade meningar jag har efter många reportage i Sportspegeln.
Närmast äckligt mätta satte vi oss i bilen och tog sikte västerut. Skogar. Små byar. Övergivna hus här och var. Sjöar. Värnamo plötsligt.
Igen en liten ort med ett elitlag. Just som vi kom dit började ortens hemmalag sin allsvenska match mot Elfsborg. Vi körde inte igenom staden så vi såg inga tecken på eventuell folkfest, men knappt hade matchen börjat förrän Marcus Antonsson hade gjort mål (igen). Kan tänka mig att det skreks och gapades runt om i stan, men själv var jag mest intresserad av den andra matchen som startat samtidigt: Mjällby – Malmö FF.
Det blev en fortsatt resa med nerverna utanpå, ett hyschande när jag trodde det var ett inslag från Blekinge men oftast var något annat som det handlade om.
En måljingel. Ni vet, då man inte vet vilket lag som gjort målet och man hoppas, man hoppas så hårt, så hårt. Men fel lag. 1-0 till Mjällby. Melankoli.
I höjd med Ullared, ett nytt måljingel och nu fick det jublas i den svarta Skodan. Men mer vill man ha. Mycket mer. 1-1 är inte nog. Tre poäng, ge mig.
Gråa, närmast mörkblå, moln på himlen förebådade regn. Det kom inget. Inte heller kom det något mer positivt från Listerlandet. Glad för att det kvitterades, sur för att det tappades två poäng. Livet är skit, livet är okey.
Så, framme. Hemma. I Varberg. Vars allsvenska fotbollslag på lördagen tog emot Djurgården och spelade 2-2. Snodde överraskande två poäng från stockholmarna, två poäng vi skulle tagit in på söndagen var det tänkt.
Lilla Varberg. Lilla Värnamo. Lilla Vetlanda. Ännu mindre Målilla. Lilla Oskarshamn. För att inte tala om Mjällby. Orter utplacerade hyggligt geografiskt nära. Vad man ändå hinner med på några timmar.
Mitt rödvin är i det närmaste orört ser jag. Jag ska bara skriva klart den här texten och lägga den för publicering måndag morgon klockan 07.00. Sen ska jag njuta av den italienska drycken, läsa ännu mer om varför vi inte vann mot Mjällby. Ingen njutning, mer späkning faktiskt. Men på torsdag spelar vi match igen. Nya tag.
***
Jo, just det: Förläng med Jo Inge! Bara gör det.
