Måndag Morgon - 75:ornas år
Bosse,farsan och svärfar. Alla fyller de 75 år och alla har de en relation till Malmö FF som på olika sätt har påverkat mig.
Igår firade vi min svärfar Rolands 75-årsdag med tårta, bubbel, shuffleboard och en rejäl middag ute på en trevlig restaurang. Ja, svärfar är han inte riktigt än för jag och hans dotter gifter oss först i augusti, men ni fattar.
Den femte juni fyllde min far 75 och honom väntar vi ännu på att fira ordentligt då han valde att fira själva dagen med sin kära sambo nere i Spanien, vilket låter rätt fint det med.
Och så, en månad tidigare fyllde vår störste, Bosse Larsson, 75 år och det firades inte minst med hyllningar här på Himmelriket, på sociala medier och i pressen i allmänhet.
Dessa män har på olika sätt haft betydelse för mig och det är lite häftigt att de tre gentlemännen föddes inom loppet av en dryg månad under försommaren 1944, innan och efter den avgörande invasionen av Normandie, där slutligen de allierade kunde etablera en västfront mot Nazityskland.
Hoppar vi fram i tiden till 1977-1978 någonstans så fick jag som femårig påg följa med min far och mina farbröder till Malmö Stadion för första gången.
Jag minns upplevelsen fortfarande. Att vara hisnande högt upp på en läktare och storögt titta ut över planen smaragdgrön i strålkastarljuset och se de mytiska hjältar de vuxna männen i min omgivning så ofta pratade om jogga ut i nästan självlysande himmelsblå tröjor.
Pappa som i hjärtat är HIF:are till skillnad från sina blåa bröder, hade sitt favoritlag i de lägre divisionerna, men som berättade för mig om MFF-spelarna, Bob Houghton, Todde och inte minst Eric Persson vilka alla syntes nere på innerplan och runt löparbanorna.
Jag fascinerades av atmosfären och alla dessa karaktärer som betydde så mycket för alla på läktarna, men det var en som tycktes betyda allra mest. En som fick alla att ibland dra efter andan för att sedan sucka med stolthet "Ahhh det är Bosse...".
Jag minns inte mycket av Bosses fotbollskonster, men jag minns väl just vilken aura han hade och med vilken vördnad och stolthet han nämndes och jag är tacksam över att ha varit på plats när Bosse fortfarande var på plan.
Låt oss hoppa fram ytterligare ett gäng decennier till hösten 2017. Då träffade jag min blivande fru och kvinnan i mitt liv, Jeanette. Det blev bara rätt från början och samma år som MFF:s andra stjärna syddes fast ovan emblemet så blev min ensamhet vår tvåsamhet.
Med en blivande fru kommer en blivande svärfar och det är ju gärna någon man vill stå på god fot med.
I början är man ju rätt nervös när man ses, men ganska snabbt visade det sig att vi hade ett gemensamt intresse: Malmö FF.
Idag känner vi varandra bra och förutom att jag vet att han är en fantastisk pappa och morfar så är jag glad att han är en svärfar som har välkomnat mig in i familjen och som jag dessutom kan snacka MFF med.
Så tack ni fina 75:or och må ni leva i god hälsa länge än och jag önskar dessutom alla himmelsblå en fin vecka!
