Måndag morgon: Adjö guldet
"Jag tänker bara inte sitta här som en idiot och höra förklaringarna och låtsas som att det ser bra ut."
Jag har försökt att vara optimistisk länge nu. Kanske beroende på att även jag har gått på tongångarna om att det bara är tid som krävs innan lagbygget Malmö FF ska prestera på topp och bli den maskin som vi vant oss vid de senaste åren. För det är ju så det har låtit; med så många spelare ut och med så många nya in så krävs det många matcher, men sen så… Sen så, ja då skulle vi allt få se.
Ja, vi har fått se det nu. I lördags såg vi det. Mot Djurgården innan uppehållet likaså. Vi har fått se… inte så mycket nytt under solen. Det har varit omständligt, långsamt, räddhågset, osäkert. Det är omständligt, långsamt, räddhågset, osäkert. Med ögonblick och sekvenser av det vi vill se detta MFF utföra. Men poängen ljuger inte, det har varit alldeles för sällan.
Vi har nu spelat 14 matcher av årets Allsvenskan och om det bara hade varit för det faktum att vi ligger där vi gör i tabellen och att vi har väldigt många poäng upp på de andra lagen ovanför oss, så hade jag möjligtvis känt ett visst hopp alltjämt. Men saken är ju den att det inte finns mycket i spelet som ger en framtidshopp.
Så jag säger därför adjö till guldet 2015. Det var roligt så länge det varade, så länge jag kunde tro. Nu gäller det att få till ett lyckat Europaspel och att hamna bland de lag som kvalificerar sig till nästa års dito. Jag överbevisas gärna, herregud så gärna MFF-spelarna och –ledarna får överbevisa mig, och mirakel kan ske, men jag kan i dagsläget inte se det ske.
Jag har låtit mig luras länge. Även under våren när poängen inte ramlade in som de skulle, och när spelet inte alls fungerade som vi vant oss vid, så lät jag mig luras av namnen, av uttalandena från omklädningsrummet, av vad som sades om framtiden bara laget fick spela ihop sig.
Jag orkar inte bli lurad längre. Efter matchen mot Djurgården skrev jag att det visserligen är sju poäng upp till Göteborg, men att det är långt kvar. En match senare och bara ytterligare en poäng upp och jag ändrar inställning så radikalt? Ja. För jag trodde att sommaruppehållet skulle få MFF att komma ut och explodera.
I lördags var det mer en implosion. Eller... där överdrev jag nog det hela. Men, inget visade att det som var dåligt i våras har blivit bättre.
Jag tänker inte kräva någons avgång. Jag tänker inte börja bua åt laget (såklart). Jag tänker inte sluta åka på matcher. Jag tänker bara inte sitta här som en idiot och höra förklaringarna och låtsas som att det ser bra ut.
Efter matchen mot Norrköping haglade galghumorn på Twitter. En hel del handlade om Åge Hareides uttalande inför den allsvenska starten om att MFF nu med så mycket pengar i kassan kunde köpa bättre spelare: ”Om du går in på Systembolaget och handlar på en annan prishylla är du nästan säker på att få en högre kvalitet. Det är lite av vad som hänt här i MFF.”
Jag vill inte tro att det på de där hyllorna hade smugit sig in några California Red. Så vad är då problemet? Ett plottrande med laget från tränare Hareides sida? Fel spelare till vårt sätt att spela? Jag låter frågorna stå obesvarade, för jag vill inte ge mig in på ett område jag inte vet tillräckligt mycket om. Men jag kan dock konstatera, som jag också efteråt skrev i min besvikelse, att ”det är godare med ett glas mjölk till en pannkaka än ett rödvin från de finare hyllorna”.
Nu ser jag framåt. Det ska bli kul med kvalet till Champions League. Om en vecka möter vi Örebro hemma, och jag kommer då åter att titta på tabellen och räkna på vad som händer om laget X vinner mot laget Y samtidigt som vi vinner och lagen Z och Å spelar oavgjort. Jag hör och läser de försiktigt positiva tongångarna om att åtta poäng är ingenting och #AllatillStadion.
Jag vill gärna tro det, att åtta poäng hämtar vi in. Men någonstans inom mig kommer jag ändå att ha den där känslan, att det är för sent. Att vi sagt adjö till guldet.
