Måndag morgon: Aldrig ensam?
"Det är fint förstås, gemenskap och tillhörighet. Men samtidigt… Aldrig ensam? Jag vet inte om jag känner igen mig."
Motala.
Måndag morgon. Ny vecka. Nytt år.
God fortsättning på 2019, kära läsare. Det är inte ofta en sitter med en princip tom kalender där det enda som är klart är att ett dubbelmöte med Chelsea kommer att sätta ribban.
Under jul och nyår har det stått klart i mitt sociala flöde att väldigt många uppskattar Liverpool och dess starka form i Premier League. Efter förlusten mot Manchester City mattades det något, annars har det känts som att merseysidelaget är lika populärt bland mina bekanta som innesporten padel bland professionella fotbollsspelare.
Poooooooool! Hashtag YNWA. You never walk alone, ja. Denna fotbollshymn med ursprung i en musikal får väl räknas till en av de starkaste i sitt slag. Du är aldrig ensam. I med och motgång. Tillsammans.
Det är fint förstås, gemenskap och tillhörighet. Men samtidigt… Aldrig ensam? Jag vet inte om jag känner igen mig. Finns det någon stund där du är så ensam som när ditt lag släppt in ett avgörande mål i slutminuten? Eller när ditt lag missar en straff? Och var är alla andra när du är mitt ute i skogen utan mobiltäckning, el eller radio och tiden för avspark närmar sig?
Samhörigheten kring ett lag kan vara alldeles underbar. Men de små interna mentala striderna som utspelar sig i varje supporters hjärna finner jag lika kittlande. Pendlingen mellan glädje och förtvivlan, den ständiga nervositeten och den återkommande skammen om hur mycket utrymme beroendet tar i anspråk.
Allt det där står på paus just nu, men drar igång igen om några veckor. Som jag längtar, och det är jag förstås inte ensam om.
Framåt Malmö!
