Måndag morgon: Amen, överst
Cupguld, ljumskar, misslyckad tränarruljangs, Hugo och Sebastian - det är Måndag morgon.
Amen. Lång säsong, besynnerlig säsong, undermålig säsong. Den är över, liksom året 2022 snart är. Dags att summera i punktform. Amen.
BK Häcken vann Allsvenskan i år. Grattis. Ni är nu lika stora som Hammarby.
Cupguld blev det i alla fall för MFF. Och det är inte så bara. Dels för att en titel alltid är en titel, dels för att det sannerligen var på tiden (33 år sen senast). Ismael Diawara var den stora hjälten i straffavgörandet. Årets höjdpunkt.
Dubbelmöten som gav två allsvenska segrar för MFF 2022: Varbergs Bois (3-0 hemma, 5-2 borta), Norrköping (2-0 borta, 2-1 hemma), Helsingborg (2-1 hemma och borta)
Europa League tog vi oss till som bekant. Bra. Vi tog inga poäng. Mindre bra. Däremot kan vi räkna hem en ansenlig summa pengar vilket får ses som mycket välkommet om klubben ska ha råd att fortsätta satsa med stor och dyr trupp.
Förlängningar? Blir det detta med Adi Nalic och Jo Inge Berget vars kontrakt går ut i år? Och vad händer med Dennis Hadzikadunic, är han sugen på att stanna eller känner han att utlandet lockar mer så ung han är? Vi får se, kanske får vi svaren redan den här veckan.
Georgson och Andersson. Vem som styr vad är inte riktigt lätt att veta. Den ene är sportchef och den andre sportdirektör, men när den förstnämnde blev tränare så fick den sistnämnde agera med den förstnämndes titel. Eller? Rörigt blev det, bra blev det inte heller, men kanske sätter sig rollerna bättre 2023. Det är nog helt nödvändigt faktiskt.
Hugo Larsson stod för årets genombrott. Så självklart han spelar, så enkelt och svårt om vartannat. Han fyllde 18 år i somras och att påstå att framtiden ser ljus ut är ingen överdrift.
Intresset för Malmö FF har inte svalnat i år, trots säsongens många bakslag. Publiken har kommit till Stadion, supportrar har åkt i mängder på bortamatcher. I ur och skur. Det är fantastiskt att se. Snittet hemma landade på 17410. Sett till det intensiva matchandet i och med Europakval och Europa League samt hur spelet sett ut, så kan man bara applådera.
Ljumskar och andra kroppsdelar har tagit stryk hos väldigt många spelare under året. Är det träningsupplägget under försäsongen, är det åldrande kroppar, är det ett fysteam som inte har koll, är det plastunderlag och gräsmattor omvartannat? MFF utreder och analyserar, och troligast får vi utomstående inte reda på vad det kommer fram till. Kanske är det en kombination av mycket, men oavsett: Ta lärdom, detta får inte upprepas. Det var närmast tragikomiskt ett tag.
Kapten Christiansen är en av de som fått säsongen sönderryckt av skador. Sen har det ibland tagit lite tid innan han varit tillbaka på den nivå vi vet att han håller. Men under ett par perioder så har han visat varför han normalt sett är Allsvenskans bästa spelare. Nye tränaren Henrik Rydström höjer honom till skyarna.
Längsta frånvaron och den urjävligaste skadan av dem alla åkte emellertid Mahamé Siby på. Han hade värvats in som den defensive mittfältare både lag och tränare hade skrikit efter ett bra tag. Inte i någon direkt matchform visade han ändå att detta skulle bli bra, troligtvis en riktigt bra värvning för MFF. I den tredje raka matchen från start, mot Sirius, hoppade han upp i en duell och skadade vid landningen höften så illa att han blev borta resten av säsongen. Det talades om en karriärhotande skada, men förhoppningsvis är det inte så illa vad det verkar. En sån där skada där jag vänder bort blicken när det repriseras på tv hur det gick till.
Maratontabellen är ett mått på hur bra och framgångsrik en klubb är. Trots vår urusla allsvenska säsong utökade vi ledningen med 1 poäng till tvåan IFK Göteborg. Nu leder vi med 144 poäng. Trean AIK är ytterligare 31 poäng efter. Till fyran IFK Norrköping är det drygt 650 poäng. Skönt med serier vi leder.
Ola Toivonen avslutade i år sin karriär. Det har varit en fantastisk ynnest att få ha honom i Malmö FF under två perioder: före och efter en framgångsrik utlandssejour samt landslagsspel. I sina bästa stunder har han varit rätt överlägsen på allsvenska arenor. Tack för allt, Ola. Jag hoppas du blir kvar i någon slags roll i Malmö FF.
Plast, detta material som är så användbart. Tyvärr anser en hel del allsvenska klubbar att det passar även som underlag att spela fotboll på. Nästa år är det precis som i år 7 lag som håller med detta. Årets säsong var den dystraste någonsin då lagen 1-3 alla är plast.
Qatar, pyttelandet med de enorma rikedomarna, håller som bekant i årets fotbolls-VM för herrar. Många var vi som sa att vi inte skulle se en match, många är vi verkar det vara som inte höll det löftet. Själv har jag sett tre hela matcher och stunder av ytterligare tre-fyra matcher, vilket är oerhört mycket mindre än vid tidigare turneringar när jag slaviskt sett det mesta.
Ruljangsen på tränarsidan i år har varit skrattretande. Milos Milojevic fick ett halvår. In med sportchef Georgson som misslyckades så det blev ikonen Åge Hareide i stället, men där blev aldrig något större lyft med honom heller. 1 december anställdes Henrik Rydström, klubbens fjärde tränare för året. Vi skrattar med rätta åt en del utländska klubbar som sparkar tränare på löpande band, och där ordet tålamod inte kan stavas till. Malmö FF var en sådan förening i år. Det är pinsamt.
Söndagen den 17 april. Omgång 3. Vi hade öppnat årets serie med att vinna borta mot Kalmar (1-0) och spela oavgjort (1-1) hemma mot Elfsborg. Nu väntade AIK, också det hemma. Vi vann till slut med 3-0 efter 2 mål från Isaac Kiese Thelin och 1 från Toivonen. Vi spelade bra, allt såg så ljust och positivt ut, vi var regerande mästare och vem skulle i längden kunna stoppa oss när vi hade det här spelet redan i mitten av april?
Tiden gick. AIK-segern följdes av en del oavgjort, en del segrar. Det såg inte helt tryggt ut, men vi slog Göteborg hemma och vi spelade 0-0 på Tele2 mot Hammarby. Så åkte vi till Stockholm och Tele2 igen, förlorade med 4-0 mot Djurgården och vi hämtade oss aldrig efter det. Förlorade hemma mot Häcken i omgången därpå, vann mot Degerfors, men det blev aldrig något lyft i Allsvenskan. Vi hade förvandlats till ett mittenlag.
Under över 20 års tid har jag skrivit texter på Himmelriket. Det började med en gästkrönika om Joseph Elanga 30/6 2002, det kommer att avslutas med några meningar på nyårsafton i år. Krönikor, intervjuer, nyhetsartiklar – det har blivit några tusen. Nu känner jag att det får räcka, varken tid eller motivation finns där i samma utsträckning längre. Jag tar en paus under 2023, även om det är möjligt att jag kommer med en och annan gästtext. Sen får vi se. Men jag vill passa på att tacka alla som läst och kommenterat som hissat och dissat, alla underbara redaktionskollegor förr och nu (ingen nämnd och ingen glömd, fast ni är några stycken som vet med er att ni gjort avtryck för livet - kram till er) och framför allt alla spelare och ledare i och utanför Malmö FF som genom åren svarat när jag ringt, och gett mig tiden och svaren som jag försökt förvalta på bästa sätt. Tack! Det har varit en underbar resa.
Veljko Birmancevic såldes till franska Toulouse sista augusti för runt 45 miljoner. Det var MFF:s bästa affär i år med råge.
X, eller oavgjort om man så vill, har vi spelat 7 gånger i årets allsvenska. Inte överdrivet mycket, så det är inte där vi hittar förklaringen till vår sjundeplats. Det är i raden för segrar respektive förluster. Med blott 13 segrar har vi alltså inte ens vunnit varannan match!
Yngling är kanske att ta i för Sebastian Nanasi fyllde i somras 20 år. Men gammal och erfaren vore att ta i åt andra hållet. Så låt oss nöja oss med att kalla honom för talangen som i Malmö är oförlöst men som visade i Kalmar under årets utlåning att det finns mycket att hämta. På 16 matcher i den rödvita dressen gjorde han 5 mål och spelade fram till lika många. Det passar ju väldigt bra att tränaren han hade där och som gav honom stort förtroende är samma som numera är i Malmö FF.
Zeidan med förnamnet Moustafa köptes i somras från Sirius. Hans första tid var briljant med allsvenska mått mätt. Efter en svagare och tröttare höst hoppas vi bättre igen, på en lika fin hel säsong 2023 som han visade oss ett tag. Förhoppningsvis höjer landslagsuttagningen till januariturnén hans självförtroende ytterligare.
Återkomsten för publikfavoriten Anton Tinnerholm ska bli intressant att följa. Så bra han var och så populär han var när han lämnade 2018 för New York City, hur står han sig nu? Jag ser oerhört positivt på värvningen av honom och längtar till dagen då man hör honom ropa ”res dig upp” till en motspelare.
Älska sin förening gör man ju, så i med- och motvind. Man står där. Finns där. Klagar och gnäller men vill väl. Jublar. Gråter. Längtar. Saknar. Ett spektrum av känslor. Som det innebär att vara supporter.
Överst. Det är dit vi strävar, det är dit vi vill. Överst i Allsvenskan. Det är där vi hör hemma. 2023 är ett revanschens år, så kom då!
