Måndag morgon: Att dö en smula
"Men jag känner igen symtomen på mitt mående från så många andra tillfällen tidigare i (fotbolls-) livet. Att skiljas blir att dö en smula. Det är bara att låta det vara, låta tiden gå."
Det är den tiden på året då vi måste skiljas. Kontrakt går ut och förlängs inte – ibland är det ett gemensamt beslut från spelare och klubb, ibland är det bara den ena parten som vill separera. Och själv upplever jag samma sak varje gång, att skiljas är att dö en smula. Åtminstone i det korta loppet.
Man bygger upp en relation med spelare (främst spelare, då och då också med ledare). Ser dem varje vecka i 30 omgångar allsvensk fotboll samt i tränings- och europamatcher. Man lär sig tycka om dem. Andra mer än andra. Inte bara beroende på vad de presterar på planen utan också för hur de verkar vara som personer när man pratar med dem vid sidan av eller läser vad andra skriver om dem.
Nu är det Anton Tinnerholm, Magnus Wolf Eikrem, Jo Inge Berget, Erdal Rakip, Felipe Carvalho och Oscar Lewicki. Några av dem är redan borta, för andra är det kanske bara en tidsfråga innan de är klara för en annan förening. Jag skickar ibland sms eller slår en signal till några som jag känner har betytt lite mer. Önskar de redan utflugna lycka till, tackar för den här tiden, hoppas ibland på återkomst, försöker (naivt nog, jag vet) emellanåt övertala de ovissa att stanna.
Jag inser givetvis att det tillhör fotbollens vardag att gå isär. Ofta kan det också vara något positivt för bägge parter: pengar in till klubben vid en försäljning, utveckling för spelaren att bryta upp från en invand miljö, chans för klubben att skaffa någon bättre på den positionen…
Jag vet allt det, och ändå gör det ont när vissa lämnar. Tack vare den där relationen man byggt upp, som i ärlighetens namn främst är en envägs-relation. Trots att man vet att ersättaren med största sannolikhet också kommer att bli en spelare och person man har nära sitt hjärta. Ibland går det fort, ibland tar det lite längre tid. Ibland, i enstaka fall, tar sig aldrig personen in i ens hjärta.
Jag skrev till Oscar Lewicki i lördags att jag tänker onormalt mycket på honom. Det är inte många människor som jag ägnar så mycket tankeverksamhet åt för tillfället. En natt drömde jag om honom, att han skrev på det nya kontraktet och därefter presenterades på Stadion på självaste julafton. Han såg nöjd ut som jag minns min dröm.
Jag har inte berättat om detta för någon som inte är en fotbollssupporter för jag vet hur reaktionen skulle bli; den skulle inte landa i en positiv dager om man säger så. Men jag känner igen symtomen på mitt mående från så många andra tillfällen tidigare i (fotbolls-) livet. Att skiljas blir att dö en smula. Det är bara att låta det vara, låta tiden gå.
För sen går man vidare, nya relationer i ett antal år innan det är dags att skiljas åt. Samma visa varje gång, samma mående upprepas. Det hör till detta att vara supporter. Och det är klart, ett och samma lag år ut och år in vill väl ingen se. Utveckling är ett måste för att inte stå still eller gå bakåt. Laget före en enskild individ. Jag vill också att MFF helst ska vinna varje år och då krävs det bättre spelare och ledare, hela tiden.
Jag vet det. Jag vet allt det, precis som du som känner igen dig i vad jag skrivit. Vi är supportrar, men vi är samtidigt människor med känslor.
Fem minuter efter mitt sms till honom där jag tackade honom för hans insatser i Malmö FF och för att han alltid varit genuint trevlig när vi har pratats vid i intervjusituationer, svarade Magnus Wolff Eikrem:
”Tusen takk! Jeg setter veldig stor pris på min tid i MFF. Og ønsker dere veldig mye lykke og hell på veien fremover (följt av fem olika sorter av positiva smileys). Heia di Blåe!!”
