Måndag morgon: Bara lite om Ola
"För egen del håller jag tummarna hårt också för personen Ola Toivonen. Han är en guldhjälte och han har visat en lojalitet mot MFF som vore han född i staden och uppfostrad av klubben."
I lördags lade MFF ut en filmsekvens på Twitter som gjorde mig så glad. Ja, närmast tårögd faktiskt. Texten löd ”@OlaToivonen20 varvar upp!”. Filmen visar hur vår anfallare gör mål efter mål med främst sin högerfot. I tomt mål, utan motståndare, så svårigheten att få in dem kanske inte var den största.
Men att se honom igen springa, skjuta, få till tillslaget, efter den svåra skadan han råkade ut för, vid den åldern; man behöver inte vara jättesentimental för att bli glad, ja, närmast tårögd som jag skrev, när man ser de bilderna.
Ola hade kunnat ta sig till Stockholm när han kom hem efter sitt utlandsäventyr 2020. Han hade kunnat återvända till födelseorten Degerfors. Enligt honom själv, när jag intervjuade honom för snart två år sen, var det ändå självklart att det skulle bli Malmö och MFF.
På frågan om det fanns någon substans i ryktena rörande Djurgården, som hade varit rätt ihärdiga ett tag, svarade han:
– Nej, nej, nej. Jag hade hela tiden en bra kommunikation med Daniel (Andersson), och jag hade sen länge bestämt mig för att när jag skulle hem till Sverige igen, så var det här i Malmö jag skulle hamna.
Sen Ola kom till MFF första gången 2007 har jag haft ett gott öga till honom. Då en av de unga stjärnorna i Sverige som vi värvade i hård konkurrens från Örgryte. På planen kunde han vara sur och arg om det gick honom emot eller när MFF förlorade, vid sidan av var han närmast blyg när man mötte honom. Tittade under den blonda luggen.
Jag hade mycket kontakt med honom vid den här tiden. Gjorde åtskilliga intervjuer, var med på lägret i Orlando, Florida, 2008 där han kom fram på hotellet där såväl Himmelrikets utsända som MFF-truppen bodde och tog i hand och presenterade sig och jag starstruck som sällan förr eller senare nickade och sa mitt namn, och han: jo, jag vet vem du är.
Han lämnade för PSV Eindhoven och sen fortsatte utlandskarriären fram till att han återvände till Sverige, Allsvenskan och Malmö FF för två år sen. Han visade 2020 vilken fantastisk fotbollsspelare han var. Efter återkomsten gjorde han sin första match borta mot Elfsborg. Då blev han inbytt i den andra halvleken. I omgången därpå startade han mot Norrköping. Ytterligare en omgång senare gjorde han sitt första mål i segern borta mot Östersund. Han var tillbaka, och det med besked.
Att han blev framröstad redan samma månad till månadens spelare efter en längre frånvaro var och är rätt sensationellt. Han fortsatte att tillhöra de absolut bästa resten av året, detta i ett med allsvenska mått stjärnfyllt Malmö FF.
Innan skadan förra året hade han haft en lite tyngre tid där det rätt ofta såg ut att gå lite långsammare, fast å andra sidan syntes fortfarande hans fina bollbehandling och ”fotbollsöga”. Jon Dahl Tomasson trodde också på honom, vilket han visade genom att starta honom i alla matcher utom en innan skadan.
Och säsongen var inte särskilt gammal, bara åtta omgångar in i säsongen. Vi vet inte hur det hade sett ut framöver, om han hade växlat upp och blivit den spelaren vi såg bara året innan.
Den svåra skadan kom i slutet av maj i matchen mot Elfsborg och ställde alla sådana förhoppningar på skam. Från en del håll hördes röster som hade räknat ut Ola redan innan skadan efter den inte superheta våren från dennes sida. Efter att korsbandet rök tycks han ha fallit lite i glömska, som om han aldrig kommer att återvända till fotbollsplanen som proffsspelare i Malmö FF.
Jag vill tro att det inte är så. Han fyller 36 3 juli vilket inte är purungt som fotbollsspelare, framför allt inte som en offensiv sådan. I Malmös sätt att spela krävs det stora lungor och starka ben. Det ska bli intressant att se hur Ola tar sig an detta. Och hur tränare Milos Milojevic använder honom när han är fullt återställd.
För det är inte tu tal om annat att här har vi ett oerhört sparkapital. En klasspelare. En spelare som om han kan komma tillbaka till där han var bara för två år sen är en av Allsvenskans absolut bästa.
För egen del håller jag tummarna hårt också för personen Ola Toivonen. Han är en guldhjälte och han har visat en lojalitet mot MFF som vore han född i staden och uppfostrad av klubben. Dessutom minns jag den unge Ola med något mer hår och en lite blyg och butter men nyfiken personlighet. Ett fint minne är när jag ringde honom i Eindhoven då ryktena om Liverpool var starka. Han svarade att han inte kunde/ville berätta så mycket om de stämde, men att vi väl kanske kunde prata en stund om annat i livet.
Så då gjorde vi det.
Sånt sätter avtryck hos en supporter, hur gammal man än blir. Sånt skapar favoritspelare.
Det är inte konstigt att de rörliga bilderna på en glad och hårt skjutande Ola Toivonen i Marbella gladde så mycket.
