Måndag morgon: Bäst
God morgon alla mästare!
Bäst. Det hade egentligen räckt att skriva just det lilla ordet på fyra bokstäver. Bäst. Bäst i Sverige. Bäst när det gäller. Tankarna är inte med mig i detta nu. Det svämmar över, jag har svårt att sitta stilla och det flyger bilder i mitt huvud som bara är ren och skär glädje.
Som när Magnus Eriksson gör 2-0, långsamt vänder sig om mot sina medspelare men gör en Halsti och sträcker inte upp händerna och hela ansiktet är ett enda stort leende. Som en mästare.
Som när Markus Rosenberg 25 sekunder efter AIK:s 2-2 avgör matchen en gång för alla, och vem är i laget bäst lämpad att ta på sig den rollen? Som en mästare.
Som när Åge Hareide efteråt, när en mikrofon sticks fram och reportern säger grattis, och han säger tack, och han svarar att det var skönt att det nu är avklarat så att hans lag nu kan se framåt och koncentrera sig på Champions League. Som en mästare som variut så oerhört betydelsefull för det här laget.
Som när… Som mästare.
Fjärde guldet på 10 år, på elva säsonger. För första gången var jag inte plats, och jag har bara mig själv att skylla, men det hjälper liksom inte – jag ville så gärna vara där, i Solna med alla andra. För om guldet 2004 var det som framkallade flest glädjetårar och alltid kommer att sticka ut som det främsta i mitt liv, efter alla åren av golgatavandring, för om 2010 var nagelbitaren inför matchen mot Mjällby men sen blev en vandring i parken, för om 2013 alltid kommer att minnas för att vi var STORMEN i Borås, så är 2014 det mest imponerande.
Året när vi var bäst rakt igenom hela serien, ledde från start till mål. Året när så många nyckelspelare försvann på grund av skador eller försäljningar men laget ändå hela tiden blev starkare och anpassade sig. Jag var inte där, men jag skrek och skrattade om vartannat här hemma och jag kan endast gratulera er som tog sitt förnuft till fånga och stöttade och sjöng och hjälpte laget så mycket det bara gick.
För att inte tala om den senaste veckan som säger allt om den här föreningen vi älskar: 2-0 mot Olympiacos i Champions League och några dagar senare SM-guld efter att ha vunnit en svårt bortamatch mot AIK. Den här veckan är så typisk för föreningen vi älskar, när spelare och ledare klarar av att lämna Europasegern hemma i Malmö för att ta sig an den nya utmaningen i Solna. Jag tror att MFF för ett år sen inte hade orkat ladda om, men årets lag är ett monster som bara vill ha mer och mer och ännu mer.
Framgång föder framgång, mycket vill ha mer. Klyschorna haglar. Men i slutändan, Malmö FF är bäst. Har varit bäst från dag 1. Jag kan knappt fatta att jag får vara med om detta. Den här dagen (jag skriver detta på söndagkvällen) den femte oktober 2014 är ytterligare en glädjens och stolthetens dag. Det är lätt att vara himmelsblå. Som de mästare vi är, som de överlägsna mästare vi är. Som det lag andra tittar avundsjukt på. Det är alltså verkligen inga problem att vara himmelsblå, i dag heller.
Eftersom, och jag återkommer till det ännu en gång och jag avslutar med detta lilla ord på fyra bokstäver, vi är bäst. Bäst.
