Måndag morgon: Champions League i Tennessee
"Gud, tänker jag som ateist på nytt, gud, gör så att det här blir bra. Gör så att resultatet står sig. Ändå, mitt i den nervositet som infinner sig som allra mest när man inte har möjlighet att se en match live, njuter jag."
Vi börjar dagen som vanligt med en stabil ägg- och baconfrukost på Noshville, en diner som skapats utifrån mallen "så-här-ska-en-äkta-diner-se-ut". Iklädda shorts och T-shirts promenerar vi därefter in till själva centrum, besöker Farmers Market, tar en fika, svettas på tillbakavägen till Broadway. För så varmt är det.
Vad är klockan? Sverige gick väl inte över till vintertid i helgen som gick, va? Det skiljer alltjämt sju timmar?
Jo.
Broadway är delvis avstängd, Tootsie´s firar 55 år och bjuder på gatufest med uppträdanden. Folk pimplar öl, folk dansar, folk nynnar med i coverbandets Guns N´ Roses-dänga, folk ler. Jag tittar på klockan igen. 12.30. Chilli-korv med allt du kan få plats med på toppen. Hälften hamnar i munnen efter mycket möda, hälften på kläder och marken. Men naturligtvis, förbannat gott.
Har redan kollat upp att Flying Saucer har wi-fi. Vi börjar ta oss dit, ligger på en sidogata till Broadway. 10th Avenue. En kort promenad bort. Musiken i ryggen, det som vi väntat på hela förmiddagen framför oss.
Jodå, stabilt internet. Vad är klockan? 13.40. Nästan tomt inomhus i den stora lokalen, de flesta har valt att sätta sig på den långa verandan utomhus. Det är 25 grader i skuggan så egentligen förstår jag varför. Men solen ligger lite för mycket på, och det gör att det blir svårt att kolla mobilen. Vill ha mörkret inomhus.
Fantastiskt utbud av öl på både fat och flaska. Beställer en flight med två IPA, en stout, en Black IPA och en Brown Ale. Klockan slår 13.45. Jag säger till den trevliga bartendern Ted att jag inte är så pratsam just nu, hur intresserad jag än är av hans resor till Guatemala eller av hans nyfikna frågor om svenska micro-bryggerier. Prata med min sambo, säger jag. Hon är emellertid hopplöst ointresserad av svenska micro-bryggerier så deras samtal går så att säga i stå.
Tack gud för internet, tänker jag. Tack gud för liverapportering, tänker jag. Du ser väl matchen, skriver en svensk-irländsk kompis över Facebook. Jag inser att han som håller på Chelsea sitter och kollar på "min match" via en fulstream i sin lägenhet i Dublin, medan jag får nöja mig Kvällspostens liverapportering. Känns lite märkligt.
Men jag tycker inte synd om mig själv. Jag kommer på mig själv att njuta trots att jag saknar känslan att vara på plats i Malmö. Jublar när det blir 1-0, ber om fler öl när flighten är slut, får rätt många gratis smakprov i pausen av Ted som är lite nyfiken på vad det är jag följer på mobilen. Berättar. Han berättar då om sin rugby-karriär som varande amerikan. Jag säger, det är lite som att hålla på IFK Malmö om man bor i Malmö. Han vet vad Malmö är, har aldrig hört talas om något IFK ”what so ever”.
Gud, tänker jag som ateist på nytt, gud, gör så att det här blir bra. Gör så att resultatet står sig. Ändå, mitt i den nervositet som infinner sig som allra mest när man inte har möjlighet att se en match live, njuter jag som sagt. Mitt lag spelar, mitt lag leder, mitt lag är Malmö FF. Och jag, jag sitter på en bar i Nashville, i vackert sällskap, med goda öl, mätt efter en god korv, ute skiner solen.
Och när jag äntligen får jubla igen, när matchen är slut, när Markus Rosenberg blivit matchhjälte för vilken gång i ordningen vet jag inte, när lovorden haglar över Pa Konates och Erdal Rakips insatser, när vi har tagit de första tre poängen i årets Champions League samtidigt med runt 14 miljoner kronor, när min matchdags-ångest äntligen är lindrad och ersatt av eufori och lättnad i ett; jag känner mig då så oerhört priviligierad.
Vara den jag är. Vara där jag är. I en fantastisk stad, ledig, hålla på ett lag som MFF, solen skiner, jag är inte helt nykter minst sagt eftersom Ted envisades med att bjuda på ytterligare några smakprov (”you gotta taste this one, excellent stuff”) och vi går hemåt mot vårt hotell.
Klockan får vara hur mycket eller lite som helst nu, det spelar ingen roll. Inga fler tider att passa den här onsdagen 21 oktober 2015. Men jag ser ju, det är bara eftermiddag alltjämt, kvällen är lång. Segermiddag på kvällen. Sista stopp på Broadway Brewhouse inte långt bort från hotellet.
Ewa säger, kommer du ihåg den lördagen för några veckor sedan när du kom hem efter att MFF spelat 0-0 mot HBK i Halmstad? Det är roligare att umgås med dig idag.
Jag säger, det förstår jag. Jag säger också, så här bra som jag mår just nu önskar jag alla människor att få må. Jag känner att bland allt gnällande som jag emellanåt bidrar med i texter och konversationer, över spelare och resultat och tränare, så är det ibland så att livet bara är underbart. Den onsdagen, för en knapp vecka sedan, var ett sådant tillfälle.
Dagen därpå flög vi hem.
Och i går, det var faktiskt ingen dum känsla heller. Seger mot Hammarby med 1-0. Det har varit en fin vecka. Att må så här bra… Det är inte så dumt.