Måndag morgon: Dags att njuta
"Man hör alltid stora idrottsmän tala om att det handlar om att njuta av de stora ögonblicken. Att när man tagit sig till sista tävlingsdagen eller den stora finalen, då måste man kunna njuta av situationen istället för att drunkna i pressen och allvaret."
Jag minns hur det var för sex år sedan. Det låg i luften. Förväntningarna. Hoppfullheten. Om man blundade och lyssnade riktigt noga kunde man höra ljudet av champagnekorkar som långsamt, långsamt börjat skruvas upp. Det var som kvällen innan julafton, gånger 100.
Efter miraklet i Tel Aviv återstod bara klockmakarlaget FC Thun innan Malmö skulle få nycklar till Champions Leagues gyllene pärleport. En hemmamatch, en bortamatch, och sen… Evig lycka, ekonomiskt oberoende och ett eget kapitel i historien.
Jag minns hur det var på Ölkaféet någon timme innan match. Man bjöd folk som man kände. Man blev bjuden av folk man nästan kände. Man sjöng och skålade med folk man inte kände. Det var vår kväll. Något annat var omöjligt. Helt omöjligt.
På Stadion i god tid. Ingen ståplats. Några trotsade tyngdlagen och stod upp ändå, vid sina numrerade stolar. Fint så, alla stora drabbningar har sina martyrer.
Lagen kom in. Sen är det svart.
Det hade varit skönt om det varit så. Att allt blev svart. En stor minneslucka bara. Men så är det inte.
Jag minns matchen. Jag minns att den slutade 0-1. Jag minns hur luften gick ur hela Malmö när Asper släppte in det där skottet och när Patrik Andersson bars ut på bår. Jag minns hur optimismen kvävdes och övergick till frustration. Jag minns hur någon skrek: Varför sätter han inte in Barlay?
Men framför allt minns jag mannen bredvid mig. Mannen som från första stund gnällde, klagade och raljerade. Mannen som verkade ha löst biljett enbart för att få alla sina fördomar och farhågor besannade.
- Vad är det för passning? Var är passningskvaliteten?
- Vem springer där? Ah, det är för dåligt. Vem springer där?
- Varför så brått? Varför så brått?
- Han tar inte det skottet. Han tar inte det skottet! Det är inte klokt.
- Det här laget håller inte för Europa. Det är helt klart. Helt klart är det.
Ovanstående repliker ska helst läsas på klassisk malmöitiska, med uppspärrade ögon och utan att stänga munnen efter avslutad mening. Det spelar ingen som helst roll att mannen ifråga var kraftigt överviktig och hade en minst sagt ful mustasch, men jag vill ändå nämna det.
Den mannen förstörde min kväll. Inte Asper, ingen schweizare, utan han… Mannen i publiken.
På onsdag är det dags igen, kval till Champions League. Dörren till Europa står åter på glänt. Och visst, det är lite 2005 igen. MFF är åter svenska mästare efter en längre tids motgångar. Men, man har följt upp guldet med tveksamma prestationer i seriespelet och det är lite oroligt kring truppens sammansättning. Redan nu känns matcherna mot Torshavn som en möjlig räddning av 2011 års säsong.
Man hör alltid stora idrottsmän tala om att det handlar om att njuta av de stora ögonblicken. Att när man tagit sig till sista tävlingsdagen eller den stora finalen, då måste man kunna njuta av situationen istället för att drunkna i pressen och allvaret.
Kanske är det vad vi ska visa att vi lärde oss 2005. Att kunna njuta av spänningen och gotta oss i hur det är att möta ett lag man aldrig mött förr. Hur uppfriskande det är att inte känna igen en enda spelare i motståndarlaget.och att slippa de vanliga domarna från ankdammen Allsvenskan.
Klart vi ska ha krav, klart vi ska ha förhoppningar. Men vi kanske kan hålla undan dem lite. Eller åtminstone behålla dem för oss själva och istället njuta av tillfället. Det kanske dröjer sex år till nästa gång.
Mot Europa. Framåt Malmö!
