Måndag morgon: Det gör ont. Eller?
Det brukar att ta emot att stiga upp på måndagar. Man ligger hellre kvar. Precis som spelare i lag som leder matcher.
Låt oss börja med att måla en vanlig scen från vilken fotbollsmatch som helst: en spelare långt ner i banan försöker sig på en crossboll mot en kant. Det blir ingen bra boll alls – den är för lång, eller för hög, eller för hård. Och vad gör den kantlöpare som varit målet för, och kanske också löpt efter, denna hopplöst usla passning? Han vänder om hemåt, böjer ner huvudet, räcker upp armen i luften – och gör tummen upp mot passningsläggaren. Som just alltså knallat upp bollen på typ femtonde bänkraden. Så vad vill man säga med denna tumme? ”Tack för att du i alla fall försökte och för att du tänkte på mig”? ”Bättre lycka nästa gång”? Eller är det en tumme höjd i sarkasm?
Nej. Inget av detta, tänker jag. Det är bara så man gör. Det hör till. Det är ett av dessa beteenden som utförs utan att någon tänker på det. Alltså, om man så vill: en av fotbollsplanens kulturyttringar.
I fotbollsplanens kultur hittas också maskandet. Självklart upprör detta supportrarna till det lag som vid tillfället ligger under; samma supportrar som vanligtvis inte har några invändningar mot att det egna laget maskar när det leder. För lika självklart är det att laget i ledning gör allt för att se till att det blir så lite spel som möjligt. Inkast tar en evighet att genomföra. Den målvakt som just fått se ett fjösigt avslut långsamt komma studsande mot sig faller ihop ovanpå bollen och skyddar den under sig, bäddar in den i sin famn som vore den deras förstfödde under ett bombanfall. Och den spelare som får en frispark med sig, han blir liggande. Oavsett hur illa det tagit. Eller om det inte tagit illa alls, vilket såklart är det vanligaste scenariot (detta görs för övrigt inte bara görs när det ska dödas tid – spelare kan ju också, som Sirius Daniel Stensson satte ord på häromveckan, välja att fejka skada för att få till ett avbrott och tillfälle att få nya taktiska direktiv).
I det vanliga arbetslivet kan vi också fejka skada. Eller sjukdom, då. Lätt gjort, eftersom vårt samhällssystem förutsätter att jag själv avgör om jag är frisk nog att gå till jobbet. Väljer jag att sjukanmäla mig får jag emellertid betala med en karensdag. Med hjälp av detta hålls fuskandet i schack. Med hjälp av karensdagen, samt – förhoppningsvis – med hjälp av vår arbetsmoral. Vår vilja att göra rätt för oss. Vår heder, eller vad vi nu vill ge detta för högtravande epitet.
På fotbollsplanen är det svårt att bestraffa fejkade skador. Som påpekades av domarbasen Stefan Johannesson på fotbollskanalen.se för några dagar sedan kan domarna inte förutsätta att en spelare bara låtsas ha så ont att behandling är nödvändig. Det enda ”maktmedel” som finns att ta till är tilläggstid. Kanske skulle en regeländring få bukt med det hela? Den som blir liggande måste antingen bytas ut direkt eller stanna utanför plan någon minut? Eller in med båren omedelbart, så att all behandling sker utanför sidlinjen? Eller tina upp den där time-out-möjligheten som fanns under något år på nittiotalet (en åtgärd som riktar sig mer åt de hittepå-skador som är av vi-behöver-nya-direktiv-karaktär än slutet-av-matchen-maskandet dock). Eller – det kanske inte ens är något problem? Maskandet, smärtfejkandet, hör till spelet och är en djupt rotad del av dess kultur? Bara att rycka på axlarna och välja en annan strid att tjata om?
Jag är en gammal man, och jag inser givetvis att jag uppför mig som en sådan. Det är mossigt, förlegat, att gagga om nåt så naivt och blåögt som en förhoppning om rent spel. Maskning är ju inte heller någon ny företeelse, så tanken är inte att ramla ner i det-var-bättre-förr-fällan här. För nu mer än nånsin är det viktigt att vinna, och skit samma hur segern bärgas. Ur det perspektivet förstår jag varför spelare väljer att sätta sig ner på plan och invänta vård istället för att för egen maskin ta sig ut (det är trots allt aldrig mer än ungefär 35 meter till en sidlinje). Det förra tillvägagångssättet gör, sammantaget, att den "skadade" spelaren missar färre spelsekunder.
Samtidigt. Dessa unga, vältränade, adrenalinstinna män som springer runt där på planen … att de ändå inte tycker att det är lite pinsamt att låtsas ha ont? Att de inte finner det det minsta skämmigt att anse sig behöva läkarvård efter en liten spark på ett benskyddsklätt smalben? Tja. De tycker nog inte det. Det är inte särskilt pinsamt, för "alla gör det". Det är så det fungerar i den här sporten. Och nånstans får man kanske ändå beundra spelarna för att de utan att blinka väljer att framställa sig själva som supermesiga lipsillar inför alla de hundratusentals som följer matchen från läktare eller skärm. Med ”taktiska skäl” som enda rättesnöre är detta det pris spelarna betalar. Delvis vi som tittar på också, kanske. Någon gång har jag sett en match på TV i sällskap med personer som bara råkat hamna där utan att egentligen vara intresserade. Argument kring att det som utspelat sig varit VIKTIGT och PÅ ALLVAR och THE BEAUTIFUL GAME har inte riktigt bitit när de fotbollsovana hånskrattat åt hur löjeväckande allt skådespeleri tett sig.
Hursomhelst. Poängen med det tramsiga raljerandet ovan är att jag tänker att det är svårt att enbart regelstifta bort maskandet. I artikeln jag länkar till ovan kallar Stefan Johannesson det ett ”moraliskt fel hos lagen”. Och ja, ska det bli nån ändring måste det nog till en förändring i spelarnas attityd till fenomenet – och därmed en förändring i den kultur som råder på plan. Och att hoppas på att det ska hända vore ju så naivt att det rentutav är skrattretande.
----
Igår var det göteborgsspelare som ofta hade långvariga smärtor. Precis som våra spelare förmodligen haft om det varit Blåvitt som tryckt på för kvittering. Domare Klitte lade till nio tilläggsminuter (som så småningom blev över elva, efter ytterligare avbrott under tilläggstiden). Har all förståelse för att göteborgsspelarna och -supportrarna rasar mot detta. Nio minuter är mer än vad det brukar vara. Men skulle man däremot få för sig att räkna ihop den faktiska längden på avbrotten var det gissningsvis inte så fel.
Nu fick vi in bolluslingen till slut, och när vi kvitterar så sent som igår finner jag det svårt att vara alltigenom sur. Till exempel är det värdefullt för mig att slippa se ett motståndarlag sträcka armarna i skyn vid slutsignalen. Det är en scen som alltid är svår att uthärda. Med det sagt – första halvlek var oroväckande genomusel. Vi hade chansen till serieledning. Vi tog den inte.
Eller så kan vi se det att vi faktiskt var det enda topp-tre-laget som tog nån poäng alls i den 22:a omgången. Fast det vore kanske att betrakta glaset som alltför halvfullt?
