Måndag morgon: Det ser bra ut
"En av spelarna sa att bara guld är acceptabelt och att känslan nu är som 2010, då man gick in i säsongen med ett hungrigt och starkt lag."
Det hade varit en på det stora delar väldigt bra helg, med övernattning på hotell i min egen stad samt många timmars diktafonlyssnande (jag återkommer till det), tills kvinnan i mitt liv lyckades få med mig att tillbringa några timmar på Gekås i Ullared. Efter att ha hängt över en kundvagn och lett konspiratoriskt mot likasinnade och uttråkade (män) en bra stund, såg jag Daniel Larsson 20 meter bort i vimlet.
I lördags var det genrep mot Häcken. Jag såg inte matchen men har av kommentarer och matchrapporter förstått att det såg rätt bra ut. Och en seger är alltid en seger, och många mål framåt var nog välkommet i den himmelsblå truppen. Det sägs så mycket, bland annat att ett dåligt genrep ger en bra premiär. Jag vet inte om det motsatta förhållandet existerar, men vill man leta olyckor så hittar man dem förstås överallt.
Personligen anser jag att segrar i alla matcher är att föredra framför förluster. Inte minst för självförtroendet. Om en vecka står Malmö FF på Stadion för att ta emot Gefle i premiären och Allsvenskan drar åter igång. Självförtroendet bör vara, om inte på allra högsta topp, så i alla fall stort.
Där finns några frågetecken. Mittfältet är ett, vem spelar bredvid Pontus Jansson ett annat, hur det är med Jimmy Durmaz ljumskar ett tredje. Det sistnämnda ser jag som det största, de andra kommer att bli utropstecken. För överallt har laget bra täckning utom på yttermittfältspositionerna. Inte så att där inte finns spelare redo, men Lewicki och Kroon får ursäkta – för en framgångsrik säsong krävs nog Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz på planen.
Före, mellan och efter hotellboende och shopping de luxe har jag suttit med diktafonen vid mina öron och transkriberat vad fyra MFF-spelare (vilka jag inte avslöjar här) tror om årets säsong. Som vanligt inför en allsvensk premiär har Himmelrikets redaktion tänkt och tyckt till i ett antal frågor. Denna enkätserie presenteras med start i eftermiddag, och sedan följer en om dagen. Till sex av de sju kategorierna kommer en intervju med vinnaren, om man kan säga att någon är en vinnare som blir kallad för buse. Möjligtvis aningen tveksamt.
Vi pratade om mycket: målskytte, vad som betraktas som ett genombrott, vem som är Allsvenskans tuffaste spelare, hur det ska gå för MFF i år.
Vad som slår mig om det sistnämnda ämnet är att alla fyra spelare innerligt och ärligt verkar tänka att detta ska bli Malmö FF:s år i Allsvenskan. En av spelarna sa att bara guld är acceptabelt och att känslan nu är som 2010, då man gick in i säsongen med ett hungrigt och starkt lag.
Det hör till försäsongen att vara optimistisk, att kasta floskler runt sig som trosor på Tom Jones när det begav sig. Så man får ta det för vad det är. Vi supportrar har det gemensamt med spelarna. Vi vill så mycket. Fast till skillnad från förra året, när spelare och ledare som i kör sa att guldet skulle försvaras, känns det som att det finns fog för optimism nu så här med en vecka kvar bara.
Jag tillhörde dem som inte var överlycklig över den totalt intakta truppen i fjor. Inga nya röster, ingen som talade om att 2010 var 2010, och att 2011 är ett nytt kapitel. Där fanns en mättnad, som syntes tidigt. Nu har truppen förstärkts och konkurrensen hårdnat. Både med spelare utifrån och underifrån i form av lärlingar.
Rapporterna från matchen i lördags har inte fått varesig Rikard Norling eller spelarna att tro annat än att de ska, kan och vill gå för guld, tänker jag. Inte heller har min optimism stillats. Det känns helt enkelt väldigt bra.
Bra kändes det också, om än något förvånande, att se Daniel Larsson befinna sig i samma prekära situation som undertecknad i Ullared. Jag tog min förutom på kalsonger tomma kundvagn, körde över ett tiotal hälar och ryckte framåt för att gratulera till målet i lördags, och ett bra genrep.
Jag borde naturligtvis ha förstått redan från början att det inte var Malmös anfallare som stod och tittade på lädervästar, och jag blev helt säker när jag kom närmare. Visserligen var killen rätt lik, men inte så lik. Dessutom talade han tyska med sin manliga vän, som såg ut att vara en biker man inte bråkar med.
Så jag åkte hem och skrev den här texten med en glass- och jordgubbssyltindränkt våffla vid min sida. Det är bara sju dagar kvar nu.
