Måndag morgon: Det svänger
"Förluster tar alltid på en. Det vet vi alla som hejar och följer på lag. Vinster gör gott med en, det vet vi också. Men det finns grader beroende på laget vi möter, egna förväntningar och så vidare."
Det svänger och har sig. Två veckor sen: för ett tag gick jorden under, himlen förmörkades och framtiden såg allt annat än ljus ut. Vi hade förlorat hemma mot Mjällby med 1-0 och det såg inte bra ut alls på planen. Med perspektiv på det är det inte svårt att skylla förlusten på hög och hård belastning på alltför många spelare efter veckor av intensivt spelande på olika fronter. Men då, MFF var nästan inte värd min/vår uppmärksamhet och det allsvenska guldet var kört.
Efter vinsten mot Östersund i förrgår: solen skiner inte bara på himlen utan även på vårt mentala humör, det är lättare att hitta ljuspunkter och det allsvenska guldet är alls inte kört. Jag kan inte påstå att jag blev lika glad efter segern som jag blev besviken efter förlusten senast. För den glädjen, den rena och härliga euforin, krävs det att vi besegrar IFK Göteborg eller valfritt topplag, eller tar oss till Champions League eller att vi vinner det allsvenska guldet, men ändå: man mådde ju väldigt bra.
Ytterligheter i ens mående. En ständigt pågående resa så länge säsongen håller på.
Och man vet ju om det. Man har lärt sig det efter ett långt liv som supporter. Men ändå, det tar så inihelvete hårt på humöret varenda gång och jag tänker allt oftare: hur länge står ens anhöriga ut med ett mående som av och till tangerar klinisk depression i alla fall för något dygn? Fast så kommer vinsten, och den bipolära resan från botten till toppen sätter igång och det med racerfart.
Man kan inte göra något åt det. Vad ska jag säga till min sambo, förlåt? Som om hon inte redan vet hur jag fungerar. Som om hon inte sen evigheter håller koll på resultatet när MFF spelar och jag inte är hemma för att hålla lite koll på vilket mående hennes man kommer hem med. Som om hon inte faktiskt uttrycker en viss avund över vad jag får uppleva, och hur jag får må, alla människor jag får träffa genom Malmö FF.
Jag hade med Ytterligheter som en punkt på Sex och Jävligt offside som kom för fem dagar sen. Rättare, jag hade med en punkt jag kallade för Onsdagsytterligheter. Onsala i en cup ena onsdagen, Chelsea i en annan cup veckan därpå. Jag erkänner gärna att varken den ena eller den andra matchen och cupen får min puls att stiga ens tillnärmelsevis som när vi spelar i Allsvenskan.
Jag klagar inte. Det vill jag klargöra. Jag är glad att vi gick vidare till gruppspelet i februari 2022 i den svenska cupen, för det innebär att hoppet lever om att vi ändå kanske skulle kunna ta hem cupajäveln för första gången sen 1989. Ja, jag vet hur tokigt det låter, men så länge hoppet finns så lever också samma hopp.
Och jag är både glad och stolt över att vi spelar i Champions League. Den cupen är en våt dröm för alla andra svenska klubbar inklusive deras supportrar. Jag hör några sägaatt MFF är pinsamma i CL, men det enda pinsamma är att vi är de enda som klarar av att ta oss dit. Igen. Och igen. Vi är ensamma om det. Det gör mig oerhört stolt, för det är inte lätt att ta sig hit. Det är frukten av många års hårt arbete, ständiga förbättringar på alla områden samt en del ledare på olika funktioner som gjort och gör så oerhört mycket rätt.
De här ytterligheterna är en ynnest att få uppleva. Jag ska inte säga att jag skiter i vilket hur det går mot Chelsea på Stamford Bridge nu på onsdag, men jag inser att vi inte har särskilt stora chanser att vinna eller ens ta poäng. Det gör ju att jag inte känner av någon större nervositet, inte som när vi spelade i Europa League. När vi mötte fortfarande en del större lag, men som ändå kändes mer likvärdiga och möjliga. Nu är det mest att njuta av att vi är där.
Förluster tar alltid på en. Det vet vi alla som hejar och följer på lag. Vinster gör gott med en, det vet vi också. Men det finns grader beroende på laget vi möter, egna förväntningar och så vidare. Så i veckans två matcher vet jag med bestämdhet vilken av matcherna jag kommer att bli mest besviken över om vi förlorar, och det är den nästa söndag mot Varbergs Bois.
Inte bara för att MFF kommer till min hemstad och spelar allsvensk fotboll, utan framför allt för att vi bör och ska vinna om vi vill vinna guldet. Kanske måste vi ta hem alla återstående sju matcher om #22 ska bli verklighet.
Jag vet emellertid vilken match jag blir gladast över om vi vinner, och det är den om två dagar. För ingen tror på oss, ingen tippar att Malmö FF slår Chelsea FC på bortaplan i Champions League. Det vore en sensation i stil med att Onsala hade besegrat oss i svenska cupen.
Det är förväntningarna som gör det. Som påverkar en. Ytterligheterna i form av motstånd, i form av mående. Det är inte helt enkelt att vara fotbollssupporter. Men det är inget jag skulle vilja byta bort mot något.
***
På tal om Chelsea, Stamford Bridge och Malmö FF: Himmelrikets utsända Pontus Kroon och Fredrik Hed kommer att rapportera därifrån med start under dagen (bloggen är redan i gång, vilket inte undgått någon förstås). Det vill ni inte missa.
