Måndag Morgon: En kärlek som finns kvar
Malmö Stadion - Mitt hem.
Lund. Första gången jag såg Malmö FF på riktigt var i början på 90-talet. Jag minns egentligen bara två saker:
- MFF förlorade med 1-0.
- Toaletterna var för jävla äckliga.
På den tiden var mina MFF-matcher på plats nästan helt beroende av att farsan orkade köra in mig. Det var kanske inte högst upp på prioriteringslistan - framförallt om man betänker att han håller på en av Skånes småklubbar, Helsingborgs IF. I vilket fall gjorde det att mina matcher på plats på Stadion är tämligen lätträknade fram till 2000-talet. Det fanns klassiska matcher (Jag var på plats och såg 0-3 bli 3-3 mot HIF), men också helt menlösa matcher. Men jag snappade upp några grejer:
1. De där som sjöng på Norra verkade jäkligt roliga. Där ville jag vara.
2. Malmö FF var helt uppenbart mitt lag.
3. Stadion var väldigt vacker.
4. Det var lite irriterande att aldrig kunna se vem som var vem på planen.
5. Toaletterna var för jävla äckliga.
Med tiden blev matcherna fler och flytten från Österlen till västkusten gjorde årskort till en av de mest självklara valen av inköp. Strax under köttbullar och pasta, men över litteratur till studierna. Det gjorde också att jag fick lite andra synsätt över vad som faktiskt hände på Stadion. Jag blev en av de där som sjöng på Norra, och min kärlek till MFF befästes ytterligare.
Min uttökade kunskap om laget gjorde också att jag nu kunde lista ut vem som var vem, vilket underlättade när man försökte visa sig kunnig på MFF.ses gamla forum.
Nu kunde mina upplevelser sammanfattas till:
1. Det var jäkligt roligt på Norra.
2. Malmö FF var definitivt mitt lag.
3. Stadion var väldigt vacker och mitt hem.
4. Toaletterna var för jävla äckliga - Men vid det här laget hade jag lärt mig att planera toabesöken så att de inte sammanföll med besöken på Stadion.
Så gick det på, och även om jag inte hade varit med under så lång tid av Stadions historia var det lite sorgligt när vi lämnade vårt hem 2008. Jag älskade Stadion. Jag älskade att sjunga på Norra.
Jag älskade att trängas på Ståplats.
Jag älskade att ha en halv kilometer till planen.
Jag älskade ännu mer att motståndarna förmodligen hade norra Europas sämsta läktarsektion.
Jag älskade att gå till Stadion och se mitt lag.
Jag älskade att Stadion fick göra ett mål i sista matchen (Ni vet det där studsskottet).
Jag älskade toaletterna - även om jag höll mig därifrån.
Jag älskade att man fick luta sig åt sidan för att se ena målet från min plats på sjungande sitt.
Jag älskade Stadion helt enkelt.
Vår nya Stadion skapar nya vackra minnen, och det är ju helt uppenbart att det är en bättre arena. Men än är det inte mitt hem på samma sätt som Stadion varit. Och jag ska inte ljuga. Jag älskade att vara tillbaka i lördags.
Om 20 år. Då kanske Nya Stadion ger mig samma känslor, och jag älskar verkligen vilka möjligheter vi har att skapa magiska minnen där. Låt oss göra det. Låt oss åldras på Nya Stadion. Låt oss uppnå stora framgångar på Nya Stadion. Låt oss förbli Malmö FF på Nya Stadion.
Men låt oss aldrig glömma vår historia. Och där - Där är Malmö Stadion en viktig del.
