Måndag Morgon: En klass- och meningslös tid
Det är inte mycket som är så kul just nu.
Lund. I går var det 11 månader kvar till julafton. Just nu var det en av få ljuspunkter. För det är f-n inte mycket som är så våldsamt kul just nu.
Malmö FF har nätt och jämnt startat upp träningarna, men någon stor happening som vanligtvis blev det ju inte så det känns knappt som att det har hänt. Man får lite rapporter från träningen och intervjuer, men mycket mer är det inte.
Jag är inte den som kräver stora nyförvärv (tvärtom tror jag inte truppen behöver så mycket om vi kan behålla nyckelspelarna), men visst kittlar det till när det kommer en bomb. En Berget. En Rosenberg. En Afonso Alves. En spelare som man vet besitter enormt hög kvalitet och som man bara längtar efter att få se på planen. Nej, inget sånt. Knappt ens rykten.
Försökte stilla min abstinens med att titta på annan fotboll. Jag är trots allt fotbollsnörd och älskar praktiskt taget allt med fotboll. Men fotboll utan publik? Det är svårt att engagera sig alltså om det inte är MFF. Jag kan uppskatta de tekniska eller taktiska detaljerna under en match, men det är nästan märkligt hur lite jag faktiskt bryr mig om matcher jag annars hade kunnat gå igång på ordentligt.
På jobbet har jag tvingats ha lektioner på distans. Det är rena rama misären. Att inte få träffa eleverna på riktigt är helt värdelöst. Att inte kunna ha en ordentlig genomgång. Att inte riktigt kunna veta hur det går med eleverna kunskapsinhämtning. Att inte ha kontrollen. Nej. Jag fattar varför det har blivit som det är, och kan tycka att det är vettigt - men kul? Det är det inte.
Och alla andra aspekter av Coronasituationen. Att man knappt kan träffa folk man faktiskt bryr sig om. Att ingenting är öppet som det borde. Att.. Osv osv..
Nej. Det finns anledningar att gräva ner sig.
MEN - Vet ni? Det vänder nu. På fredag spelar di blåe. Nästa vecka kommer, åtminstone delar av, mina elever tillbaka. Vaccineringen är i full gång. Dagarna blir ljusare. Nej, vi kommer sannolikt inte få stå där på IP tillsammans och frysa fötterna av oss samtidigt som vi beklagar oss över de uteblivna värvningarna eller anfallarens stela mottagningar. Men det kommer en dag. Det kommer en dag när vi får fira målen tillsammans. På Stadion. Det kommer en dag.
Det är det som är ljuset på allvar. Att det kommer en dag.
Tills dess? Då minns vi framgångarna vi har haft tillsammans. Gulden vi tagit. Matcherna vi vunnit. Målen vi firat. Tacklingarna vi hyllat. Tårarna vi fällt - Av glädje och sorg.
Känslorna vi delat.
Det kommer en dag.
