Måndag morgon: En stor dag
"Kanske är det här ändå det bästa, en typisk allsvensk match mitt i säsongen."
Motala
Måndag morgon och fortfarande semesterveckor. Denna inleds strax med 40 mil nerför E4an, från Östergötland till Skåne.
Det är en stor dag idag. Inte bara för att jag har biljett till min för årets första hemmamatch. Till sällskap har jag min tolvåriga dotter som aldrig varit på varken stadion eller en allsvensk fotbollsmatch.
I senaste laget, tycker ni? Kanske, kanske inte. Intresset har inte funnits där och jag har själv inte haft varken viljan eller förmågan att genomföra en fullskalig indoktrinering. Visst har jag nattat henne med malmösånger och köpt henne MFF-prylar redan innan hon kunde gå. Nog vet hon vem Rosenberg är och hur många SM-guld mesta mästarna har tagit.
Men aldrig har hon satt sig intill mig när jag följt de himmelsblå från tv-soffan. Möjligen har hon rusat dit och undrat vad jag nyss skrikit åt. Att gå på match eller ens titta på något som är 90 minuter plus tillägg långt har inte varit aktuellt.
Fram tills idag, efter att ha svarat ja när jag ställde frågan om jag skulle köpa två biljetter. Möjligen är hennes fokus störst på utbudet i kiosken, antagligen kommer det bli svårt att hålla koncentrationen uppe fram till slutsignalen. Mina förhoppningar om att det ska bli en livsförändrande afton, likt en religiös uppenbarelse eller en upplysande livsinsikt är mycket små.
När jag i slutet av våren klickade hem två platser på familjeläktaren kändes upplägget fantastiskt. Sommarkväll och ett bortalag med ett inbjudande spel men med en på pappret svagare uppställning. Ingen stökig bortaklack och inga gamla oförrätter lagen emellan. Samtidigt svävade MFF ovanför molnen och högst upp i tabellen. IKT var stekhet, AC och Hugo skrattade ikapp och Vecchia hade vaknat.
Idag är det annorlunda. Tre raka utan seger och truppen har vänts ut och in efter uppehållet. Lilla Värnamo beskrivs som ett av seriens mest taktiskt kompetenta motstånd och det går intensiva flyttrykten om vår ende formstarke spelare Nanasi. Elfsborg toppar och Häcken flåsar oss i nacken. Allt annat än tre poäng ikväll är en hänvisning om att guldet kommer hamna någon annanstans än hemma år 2023.
Det var ju inte det här jag skulle vara nervös för. Jag var ju inställd på att oroa mig ljudnivåerna skulle bli för höga, köerna till popcornen skulle vara för långa eller möjligen att kvällen skulle mynna ut i en lång och intetsägande 0-0-match.
Kanske är det här ändå det bästa, en typisk allsvensk match mitt i säsongen. Där optimismen är tveksam och ovissheten stor. Där oddsen är till ens fördel men den stora besvikelsen väntar någonstans runt hörnet. Om dottern ska förstå vad allt handlar om är kanske ett hemmamöte med Värnamo det mest representativa. Ingen seriefinal, inget Salzburg. Inget speciellt alls, så länge de inte förlorar. Bara ytterligare en match och ett kapitel i den långa bok hennes pappa aldrig verkar lägga ifrån sig.
Oavsett hur det går är vi båda två tillräckligt gamla för att minnas den här kvällen i framtiden. En stor dag.
Framåt Malmö!
