Måndag morgon: En ursäkt hade varit på sin plats
Jag har skrivit många gånger här på Himmelriket att jag älskar Zlatan till den grad att jag inte kan diskutera hans gärningar objektivt. Men den här gången känns det svårt att försvara honom till 100%.
Motala. Måndag.
En ny vecka i det vakuum vi kallar landslagsuppehåll har börjat att gry. Hur länge sedan är det slutsignalen gick hemma mot Göteborg… Två månader? Det känns i alla fall så.
Tankarna på den allsvenska tabellen och Lewickis förlängning har som tur var funnits där för att påminna om att det trots allt finns en framtid, bortom uppsnack inför Malta och analyser av landslagskaptenens formkurva.
Men det avtäcktes ju en staty också. Och det släpptes en intervju. På samma dag. Med samma huvudperson.
Att Zlatan Ibrahimovic i slutet av sin karriär fortfarande har en sådan genomslagskraft att ett mästerskapskvalande landslag hamnar i skuggan visste vi redan. Det vet Zlatan och hans rådgivare också. Det vet även redaktörerna på Expressen.
Ni har alla kunnat surfa på stormens vågor i ett par dagar. Zlatans ord, de berördas svar, journalisters tyckanden, andra fotbollspersonligheters åsikter och så den vanliga polemiken och pajkastningen på sociala medier. Ska ni bara läsa en text om hela cirkusen, så rekommenderar jag Johanna Frändéns krönika från lördagens Sportbladet.
Jag har skrivit många gånger här på Himmelriket att jag älskar Zlatan till den grad att jag inte kan diskutera hans gärningar objektivt. Men den här gången känns det svårt att försvara honom till 100%.
Att Ibrahimovic har ett bagage av egna erfarenheter där hans bakgrund, efternamn och utseende påverkat hans möjligheter och mottagande borde stå klart för alla. De berättelserna och insikterna är fortfarande viktiga att återberätta om den svenska fotbollsfamiljen eller till och med hela samhället ska kunna bryta ner rasistiska strukturer och radera förutfattade meningar och beteenden.
För min del får han gärna ge en sådan intervju i veckan.
Men att göra en ensam individ till ansvarig för effekterna av ett problem som funnits i generationer och dessutom inte riktigt ha korrekt fakta i ryggen… Nej, då räcker inte stjärnglansen, det berömda leendet eller legendarstatusen till för att allt ska kännas som vanligt.
Det är en utopi, men en ursäkt från Zlatan skulle göra mycket. Det skulle tillföra en dimension i hans varumärke och det skulle också bli lättare att diskutera de problem som verkligen finns.
”Att jag alltid behövt visa lite mer för att jag är den jag är står jag fast vid. Men det var fel av mig att peka ut förbundskapten Janne Andersson, där hade jag inte tänkt efter ordentligt och det ber jag om ursäkt för. Det är inte Janne som ska lastas för de attityder jag stött på, inte heller för de hinder som ungdomar kan ramla över idag. Förhoppningsvis kan jag, Janne och alla andra istället vara en del av framtida lösning och en bättre och större svensk fotbollsfamilj”.
Det hade räckt. Det hade dessutom fått ett snyggare genomslag än att påstå att någon bajsat på sig.
