Måndag Morgon - En (väntad) vändning
Ibland känns det skönt att ens optimism faktiskt är i symbios med realism. Inte minst när det gäller tron på Malmö FF. "Vad var det jag sade?" är dagens självgoda tema.
De senaste månaderna har jag blivit rätt trött på alla upprepningar om hur oslagbara IFK Norrköping är.
Missförstå mig rätt, det Peking har åstadkommit efter sommarens försäljningar av tongivande spelare är bra, t o m mycket bra. MEN, väldigt många, inte bara Norrköpingssupportrar fick för sig att laget var ett självspelande piano som skulle vinna om så hela truppen bröt båda benen. Naturligtvis fungerar det inte så och jag har med en dåres envishet försökt förklara för alla som trodde att östgötarnas vinstsvit var för evigt, att den truppen inte kommer att fortsätta vinna hösten ut.
Efter 1-9 i baken på de två senaste matcherna har många fått en reality check när det gäller Norrköpings framfart.
Under loppet av en vecka fick vi se vad det innebär att ha en bred stark trupp jämfört med en ordinär dito.
När IFK Norrköping hade chansen att dra ifrån ett MFF som nonchalant slarvade bort poängen mot Djurgården i omgång 23 så kom verkligheten ifatt.
Båda lagen har de senaste två matcherna varit brutalt skadedrabbade vilket har satt trupperna på prov.
I MFF:s fall har det inte rubbat laget alls, man vann t o m övertygande mot Häcken borta (!) vilket aldrig händer, medan Norrköping efter en rättvis förlust mot Djurgården tvingades se sig totalt förnedrade av AIK igår kväll.
För mig är detta en väntad vändning då MFF har haft den ekonomiska möjligheten att bygga en bredare och starkare trupp än något annat allsvenskt lag och det är nu i allsvenskans avslutning, inte under våren eller sommaren, som detta på allvar betalar av sig. Hade MFF:s reserver inte levererat i de viktiga matcherna mot HIF och Häcken hade faktiskt något varit fel. Vi skall förvänta oss att spelare som Yotún, Rakip, Sana, Lewicki, Konate m fl skall kunna gå in och hålla allsvensk toppklass och det är bara att konstatera att man har levererat det vi kan kräva. Det är givetvis ingen självklarhet att det fungerar, men det är ändå här den största skillnaden mellan MFF och andra allsvenska lag ligger.
Vi kan gå in och spela som ett topplag omgång efter omgång även när några av seriens klart bästa spelare som Rosenberg, Christiansen, Eikrem och Bengtsson är indisponibla.
Med detta sagt vill jag givetvis påpeka att inget är avgjort än. Studsar Norrköping tillbaka och slår oss på Östgötaporten är det öppet igen, men jag håller det inte för sannolikt att det ändrar något i slutändan.
Jag tror, precis som jag har trott hela säsongen, att MFF:s bredd och spets blir avgörande till slut. Det är ingen naiv önskan med hjärtat utan en krass bedömning utifrån de förutsättningar lagen har.
Norrköping har som jag ser det överpresterat efter sommaruppehållet och gjort det fantastiskt bra, men att man till slut gick in i väggen var mer än väntat. Det går inte att trolla i längden med en så brandskattad trupp.
Malmö FF däremot har visat att man har åtminstone 17-18 man som alla håller allsvensk toppklass och Allan Kuhn skall ha en eloge för att han har lyckats hålla en så god harmoni i truppen trots den stenhårda konkurrensen.
Nu väntar ett par veckors välbehövlig vila och det känns väldigt bra att Malmö FF såg till att spänna musklerna när det behövdes som mest i skadekaoset.
Förhoppningsvis kommer en handfull läkta stjärnor tillbaka till bortamötet mot Norrköping och det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar att de kan få tufft att ta tillbaka sina platser i startelvan.
Det är så det skall se ut i Sveriges ledande fotbollsförening.
