Måndag morgon: Ett välkommet uppehåll
Att spelarna tror på sig själva är förstås bra och nödvändigt. Kanske har de också rätt. Men följdfrågan är såklart given.
Måndag morgon och solen skiner. Första dagen i en av de sista veckorna innan semestern. Första måndagen i det allsvenska sommaruppehållet.
Tänk att det är där vi är. Det känns ju inte alls länge sedan som man tvångsmässigt peppade inför streamade Svenska Cup-matcher och stillade sitt MFF-begär med att hoppas få se en viss Tokelo delta i afrikanska mästerskapen.
Då kändes allsvenskan avlägsen. Nu är vi där, mitt uppe och nästan halvvägs i ännu en säsong. Solen skiner, gräset är grönt och forumet diskuterar bengaler och Rosenbergs återkomst. Allt är som det ska vara.
Ändå känner jag mig lite förvirrad. Malmö FF har både levererat, haltat, haft tur och marginalerna emot sig under sina elva inledande omgångar. Flera gånger har jag läst spelare som med gott självförtroende förkunnat att när MFF får igång sitt spel är det Sveriges bästa lag.
Att spelarna tror på sig själva är förstås bra och nödvändigt. Kanske har de också rätt. Men följdfrågan är såklart given. När får då MFF igång sitt spel? Kan man prata om ett sprudlande grundspel även om man visar upp något annat på plan i match efter match?
Malmö FF uppfattas som ett passningsskickligt och offensivt balanserat lag. Ändå gör laget för lite mål. Det som på pappret såg ut som ett av seriens vassaste anfallspar, Eriksson och Rantie, har ännu inte blivit den dynamiska duon som vi hoppats på. Att den individuella kapaciteten finns där har de visat. Kanske är ett serieuppehåll och ytterligare träningspass precis vad som behövs för att sydafrikanen och mohikanen ska börja komplettera varandra?
I andra änden är det desto mer imponerande. Trots skador, avstängningar, juniorersättare och privata tragedier har försvaret stått palll. Trots en omsättning på nio spelare under våren har organisationen upprätthållits. Efter matchen mot Brommapojkarna är det svårt att inte ge Daniel Andersson en extra guldstjärna.
Därbakom är det inte lika självklart. Johan Dahlin, av många ansedd som lagets viktigaste spelare, tampas om startelvaplatsen med Robin Olsen, succéinhopparen som visat att också han har en mycket hög kapacitet. Ohållbar situation eller lyxproblem?
De flesta frågetecknen landar ändå på mittfältet. Vad behövs och vad finns? Alla drömmer såklart om en frisk Pekalski, en fullvuxen Thern, en formstark Hamad och en allsmäktig Halsti. Men tillsvidare då? Nå, Erik Friberg börjar bli den som fyller upp det klassiska epitetet ”nyttigare än vad man förstår” och Emil Forsberg visade senast att han har mycket att tillföra. Simon Kroon har flera gånger visat att han har det mesta utom just rutinen.
Elva omgångar har onekligen gett en del spridda intryck. Många bra, en del sämre. Ett par veckors arbetsro för tränarstaben känns vältajmade. En fjärdeplats efter en tredjedel av säsongen är inte så illa. Sex poäng upp till ledaren är inte omöjligt. Nu bygger vi vidare.
Framåt Malmö!
