Måndag morgon: Förluster kommer och går men vissa består
"En timme senare var det just det som hade hänt. Idioterna vann. Fotbollen förlorade."
Motala
Måndag morgon och för en MFF:are är det ett tungt uppvaknande. Morgonmörkret matchar känslorna av besvikelse, oro och ledsamheten över vad säsongen har varit, var laget står idag och vad som väntar i den närmsta framtiden.
Seriesegern är förlorad, en ny plats i Europa alltmer avlägsen och det är svårt att säga vilka spelare som är viktigast att behålla i truppen inför 2023. Och vem som ska, kan eller ens vill träna Malmö FF då är dessutom fortfarande ett stort frågetecken.
Ändå, de här känslorna är en del av det paket vi kallar fotboll och supporterskap. Alla medaljers baksida, så att säga. Utan dessa svackor och motgångar hade det inte gått att uppskatta alla segrar, guldfiranden och avancemang. De tyngre perioderna är oundvikliga och nu är vi där. Det är nu Malmö FF och dess organisation ska bevisa sig på riktigt.
Hur deppigt och tradigt det än är att tvingas acceptera en sjätteplats med fem omgångar kvar av tabellen så kan jag ta det och på något sätt ändå blicka framåt. Värre var det i fredags morse, dagen efter kaoset i matchen mot Union Berlin. Där gick något förlorat, på riktigt.
Min fyraårige son gjorde mig sällskap i soffan framför tv:n på torsdagskvällen. Han har ännu inte riktigt utvecklats till en påg med fotbollsintresse och med himmelsblått hjärta men hans far försöker att indoktrinera honom på ett lagom subtilt vis. Kanske var han redo att vilja se en hel match, kanske insåg han bara att det var ett effektivt sätt för att slippa gå och lägga sig.
Det var en fin stund tillsammans även om jag balanserade mellan att vara en stolt fadersgestalt med en välkomnande, pedagogisk värme och den lätt distraherade fotbollsåskådaren som inte ville missa matchen på grund av en massa frågor av blandad kvalitet.
Vad gör de blåa? Det är Malmö.
Vad gör de röda? Det är Berlin.
De gula då? Målvakter.
De svarta? Domare.
Varför tar han bollen med händerna? Det är hörna.
Varför skjuter de inte en gång till? Bollen gick över linjen.
Pappa, hur många bollar finns det? Vet inte riktigt, sex stycken kanske.
Vems är det? Va?
Bollarna, vem har köpt dem? Eeh… Domarna, tror jag.
Något tålamodsprövande, men gulligt förstås. Kanske var jag med om en investering som skulle ge många andra fotbollskvällar och delade minnen i avkastning. Men, så ändrade frågorna plötsligt karaktär.
Pappa, varför brinner det? Någon tände en raket.
Är det kalas? Nja, det händer ibland.
Varför brinner det? Det ryker lite, det slocknar snart.
Har de slutat spela nu? De tar en paus och går in och vilar.
Varför är det poliser där? Du killen, klockan är mycket. Gå in och lägg dig i min säng, jag kommer snart. Godnatt.
När frågorna tystnade fanns bara dumheten kvar. Min första tanke var att matchen skulle återupptas och att idioterna inte skulle få vinna. En timme senare var det just det som hade hänt. Idioterna vann. Fotbollen förlorade.
Den typen av förluster är bra mycket svårare att skaka av sig än en 0-0-match mot Värnamo.
Till er som tar er ner till Berlin på torsdag: Ta hand om er, var försiktiga och visa upp MFF från sin bästa sida.
Framåt Malmö!
