Måndag Morgon: Fotbollsfamiljen ändå
Fotboll är så mycket mer än bara ett spel med 22 spelare som jagar en boll.
Lund. I fredags förra veckan var det skolavslutning. För dem av er som orkar hålla lite koll vet ni säkert vad jag jobbar med till vardags när jag inte försöker skriva texter - Och för er andra: Jag är lärare på en högstadieskola i Lund. Ett arbete jag fullständigt älskar.
En av de jobbigare delar av jobbet är att säga adjö till dem som varit ens vardag under tre års tid. Ungdomar man försökt undervisa, tillrättavisa och skojat med under tre år. Ungdomar man sett utvecklas till fantastiska personer. Ungdomar jag verkligen bryr mig om. Inte så illa för någon som jag - som egentligen inte tycker om människor. Ungdomarna jag jobbar med gör sitt yttersta för att ändra på det. I fredags släppte vi tre otroligt fina nior - och den ena klassen låg mig särskilt varmt om hjärtat. En klass som jag haft sex lektioner i veckan. En klass som verkligen kommit nära mitt hjärta.
Jag brukar hålla tal för mina nior. Och med mina nior menar jag de klasser där jag varit mentor tillsammans med min fenomenale mentorskollega Robban. Och med hålla tal menar jag försöka få ordning på några ord sista gången jag pratar med dem. Det är inte lätt för mig. Det är lättare att skriva ner. Därför är det också enda gången om året som jag faktiskt har anteckningar med mig när jag ska prata inför klassen. Annars vet jag vad jag ska prata om, men när det är ett tal behöver jag hjälp.
Hursomhelst. I fredags höll jag tal för ovan nämnda klass. Faktiskt inte min mentorsklass, men i mångt och mycket kändes det som min klass ändå. Jag tänker inte inkräkta på de andra mentorernas territorium, men har man dem sex gånger i veckan blir man en naturlig del även för dem. Så. Det här var min klass också. Så för första gången höll jag tal för nior som egentligen inte var "mina" nior. Så kan det gå.
När jag håller tal brukar jag prata om vikten att faktiskt vara lycklig. Att gå efter det man vill - inte vad andra vill. Att försöka få dem att förstå att de är viktiga. För mig och för andra. Min högsta önskan för dem är inte att de blir så rika som möjligt eller att de kan så mycket kemi eller matematik som möjligt. Det är att de får ha ett lika roligt och inspirerande jobb som jag har. Ett jobb jag verkligen älskar och är stolt över. Ett jobb där jag faktiskt ibland tror att jag betyder något.
Men förutom det så brukar Malmö FF komma på tal. Ska jag vara ärlig så gör det nog alltid det. Jag är nog inte jättebra på att dölja för eleverna att fotboll och MFF ligger mig varmt om hjärtat. Men någonstans hoppas jag att de också ska få uppleva saker som jag upplevt på Stadion. Saker som alla som är engagerade i en fotbollsklubb får uppleva. Det spelar ingen roll om man håller på Malmö FF och fått uppleva segrar mot Salzburg, Celtic, SM-guld eller matchen mot Dynamo Kiev - eller om du hejar på Helsingborg och får uppleva en seger mot Stattena. Det man får uppleva tillsammans med likasinnande är otroligt. Tillsammans med den fotbollsfamilj man har i klubben - eller i vissa fall tillsammans med hela fotbollsfamiljen.
Ser man till de största händelserna i mitt liv är givetvis de största barnens födslar, bröllopet med min fantastiska fru och några andra grejer - men sen har vi några av grejerna jag upplevt på Stadion med MFF-familjen. Några fullständigt obetalbara minnen som jag kommer bära med mig hela livet och som jag, inte sällan, minns samtidigt som gåshuden infinner sig. Jag hoppas så att andra människor också får uppleva det - om så behövs på andra håll.
Jag förstår att för en utomstående verkar mitt beteende fullständigt ologiskt och vansinnigt. Jag förstår att det inte går att förstå. Jag tror ingen kan förstå på riktigt. Men ibland blir fotbollsfamiljens styrka och enorma hjärta också synligt för dem utanför boxen. I lördags var en sådan dag. När Christian Eriksen föll till marken.
Från sättet hur hela fotbollsvärlden backade upp Danmark och Christian. Hela fotbollsvärlden har visat att den står bakom Christian och tänker på honom och hans familj.
Vidare till och mer specifikt sen hur det danska laget bildade ringen runt Christian och det räddningsarbete som pågick för att hålla honom vid liv överhuvudtaget. En ring för att skydda honom. En lagkamrat och vän. Det är inte hans familj rent juridiskt, men på många sätt är det hans bröder. Det är den typen av band som fotbollen skapar.
Och så Simon Kjaer. Kronjuvelen i den ringen som bildades runt Eriksen. Ofta den ende som stod och hade koll på räddningsarbetet. Den som höll samman ringen. Det var ju också han som tog en lång löpning direkt när Eriksen föll för att hjälpa honom med tungan och hur han skulle ligga. Och efter räddningsarbetet var det han, och Schmeichel, som gick till Christian Eriksens fru för att trösta henne i den fullständigt vidriga situation som uppstått från ingenstans i hennes värld.
Jag talar ju en del om ledarskap. Simon Kjaers ledarskap är precis det jag själv hoppas kunna vara i närheten av - Som lärare och som pappa. Den ledaren som behövs när marken gungar. Den stabila punkten när andra inte kan hålla det uppe. Jag hoppas att jag ibland tar den rollen och är någon folk kan luta sig mot när det blåser som mest. Att folk vet var den trygga punkten finns när det är tufft tror jag är viktigt.
Det är ett ledarskap jag själv, tveklöst, fått genom fotbollens skola. Gemenskap framför allt - Men där också ledarskapet är otroligt viktigt. En ledare som kan styra och stötta.
Bilden när Simon Kjaer håller samman ringen runt Christian Eriksen kommer jag alltid bära med mig. Det var tveklöst ett av de starkaste ögonblick jag upplevt i samband med fotboll. Det visade att fotboll är så mycket mer än bara ett spel som går ut på att vinna en fotbollsmatch. Så mycket mer.
Vi har sett det tidigare i andra sammanhang - Exempelvis när Celtic stod upp för Barcelona 2004 på kvällen efter bomberna i Madrid. Otrolig solidaritet som fortfarande kan få mig tårögd.
Det är ögonblick som dessa. Där fotbollen egentligen är det sekundära, men där också fotbollen är allt. Gemenskapen, solidariteten och hjärtat som finns i fotbollsfamiljen är bland det finaste jag vet.
Man får uppleva fantastiska saker på planen som fotbollssupporter - men också magiska ögonblick som egentligen inte har med spelet att göra. Det är kanske inte något för alla - men kanske var det några utanför vår gemenskap som i lördags förstod vad fotboll egentligen är för oss - Något som är så mycket mer än 22 spelare som jagar en boll.
Jag hoppas några av mina tidigare elever såg och förstod. Och jag hoppas de får uppleva liknande stunder som jag fått uppleva - oavsett om det blir på Stadion eller på något annat ställe.
Fotbollsfamiljen ändå. Så jävla fin.
Fortsätt kämpa Christian. Du har hela fotbollsfamiljen i ryggen. Det! Det är större än guldet med Inter.
Ni vinner kanske inte guld Danmark - Men ni är bäst. Jag är så otroligt imponerad av er.
