Måndag morgon: Gå för det
Man kan oroa sig. Men kan man klaga?
När detta skrives är det söndag kväll. För några timmar sedan tappade vi poäng för första gången i årets allsvenska. Särskilt tungt känns det dock inte. 25 poäng på nio matcher är mer än vad i alla fall jag vågat hoppas på.
Det har pratats ganska mycket om relationism på senaste tiden. Men mindre om riskminimering. Kanske för att Malmö FF inte tycks ägna sig så mycket åt det senare? Vi har visserligen bollen mycket. Och när vi tappar den är många av våra spelare ofta nära den. Eller ser till att snabbt flytta sig så att de är det. Vilket kommer med nackdelen att den motståndare som spelar sig ur vår press kan hitta ytor på andra ställen. ”Befriande sparkar” är också något vi sällan praktiserar. Försvarslinjen rullar. Vill gärna hitta raka bollar, fram i mitten. Tjonga? Det är någonting som vi verkar ha växt ifrån.
Allt det här är såklart berömvärt. Henrik Rydströms Malmö FF spelar en fotboll som är rolig, sevärd, vägvinnande, alltigenom positiv och – känns det som – fast förankrad i framtiden.
Ändå.
Ibland drar jag oroligt efter andan när motståndarlaget kommer loss. Svär för mig själv över att vi inte är fler bakom bollen. Kommer på mig själv med att längta efter en Jonas Wirmola-rensning upp på tjugofjärde bänkraden. Tänker på min kollega, som med nåt simmigt i blicken återger hur hans småklubbstränare (Tore Cervin, för övrigt) brukade prata om att det skulle vara ”blod på bollen” innan den kom in i det egna straffområdet. Och så filosoferar jag kring hur även riktigt fina lag inte alltid hållit sig för fina för att sparka iväg bollen utan adress. Som det tidiga 90-talets Milan, till exempel, vars backlinje visserligen innehöll världseleganter som Baresi och Maldini, men också unnan-med-skiten-spelare som Alessandro Costacurta (jaja, jag vet, detta är djupt orättvist, men jag hårddrar och efterkonstruerar för poängens skull).
Så vad vill jag ändra på då?
Inget. Intet. Jag vill ha det precis så här.
Jag behöver bara vänja mig vid tänket.
För kan man annat än le saligt åt den offensiva kompromisslösheten och att det faktiskt betalar sig att, som mot Halmstad, ersätta Lasse Nielsen med Stefano Vecchia (tyckte också det var festligt att det var Sören Rieks som stod på linjen när Cornelius vandrade av. Ska vi ner på nollbackslinje? Nej, riktigt så vågat var det dock inte; även Taha Ali byttes ut och Martin Olsson kom också in)? Kan man annat än älska att det inte alls pustas ut efter ett sent kvitteringsmål mot Häcken, utan att det istället kastas fram folk för att också trycka in ett ledningsmål?
Vi har fått jobba hårt för de senaste omgångarnas poäng. De har säkrats sent. Den pessmistiskt lagde kanske ser orosmoln här. Vårt spel har på sistone inte gett lika mycket utdelning som för några veckor sedan.
Eller så kan man se det som att det vi gör, det lönar sig till slut.
Vi slutar aldrig gå för det.
Jag tycker det är fint, jag.
